Men hua va tin går!

Jomenvisstsörru att det rullar på här på öin. Varje dag innebär nya utmaningar, nya läxor, framsteg och insikter. Gäster kommer och gäster går. Alla lär de oss något nytt, och som vi säger, ”Tack för att du väljer att bo på Boot Hostel! Du gör oss bättre!”. Det stämmer på pricken.

Det har snart gått sex månader sedan jag landade här i Fårösunds Marinhamn. Då drog projektet Boot Hostel igång på allvar. Det har varit en sanslöst intensiv resa, där vandrarhemsdelen nu börjat landa i en form av daglig verksamhet, med både barnsjukdomar, bekräftelser och fortsatt löfte om något riktigt riktigt bra som håller på att formas.

Under ett av mina många samtal med min underbara goa ungskruttis (ja, jag vet, hon har fyllt 25, so what?). Hon sa; Mamma! Du strålar faktiskt! Du ser ut att må så himla bra, och du ser nästan lycklig ut! Ja, du ser faktiskt lycklig ut!
Det fick mig att tänka till. . .

Det har under upprepade gånger funnits perioder i mitt liv, då jag haft någon form av identitetskris (den som inte haft det ljuger) gällande både jobb och relationer, men även mitt eget existensberättigande. Jag satt och försökte förstå när alla olika pusselbitar i mitt minst sagt spretiga och röriga rörliga liv skulle hitta ett passande mönster. För om det inte skulle ske, så var jag fullkomligt livrädd för ett fortsatt liv i torktumlarn, och det kände jag att jag inte skulle orka. Jag tror det är därför som jag ständigt haft löpdojjorna på. Det gällde att ta sig framåt, vidga vyerna, lära mig mer, hitta mig själv, ha kul och upptäcka. Det har gällt en massa olika projekt, utbildningar och kursande hit och dit, jobb och övriga satsningar, relationer både till vänner och män. Någon gång skulle jag väl för i hundan komma fram!! Det gjorde jag ju som bekant inte riktigt, och jag har haft ett riktigt jädrans tjurrace. I mitt fall är nog inte målet själva målet, utan resan. Den har också fått mig till en vinnare.

Gotland 130725 003

Nu vet jag att vi alla har en plats att fylla. En funktion, eller vad man vill kalla det för. Jag vet också att den platsen eller funktionen inte alltid kommer till en, utan att möjlighetens trådar även kastas ut mot en. Och om man är med då och ser dem. Snappar upp dem. Ja, DÅ händer också saker och ting. Är man för trött, vilsen, eller har dragit ner skygglapparna så långt ner över öronen att man inte är mottaglig, eller vägrar våga inse att man FÅR må bättre, ja, då missar man ofta goda chanser till förändring.

Det kan vara när man stannar upp och tillåter sig att titta i en annan riktning som man upptäcker den viktigaste tråden att börja nysta i.
Jajaja, flåskler och psykologibabbel. . . jomenvisst! Men även fåniga förutsägbara klyschor och terapeutteorier finns ju där av en anledning. De har nämligen besannats av oss vanliga dödliga. Thats it!

Tillbaka till verkligheten. Dags att checka ut och in några av våra gäster. Ta betalt och fortsätta dagens sysslor.
Jo, jag mår rätt bra, och tänker tamigsjuttsingen fortsätta göra det.

Kram!
// Nerina

Grönt är skönt, och havet är blått!

Midsommar på fredag?

Vänta lite nu . . . jag kom ju nyss hit till öin, och då var det februari. Fattar inte hur tiden lyckats rusa iväg, och med den både vinter och vår, och plötsligt är det midsommar!? När jag kom hit väntade ett projekt som jag nog inte riktigt förstod omfattningen av. Inte i praktiken. Om jag hade vetat, hade jag backat då? Nix! Inte en millimeter. Den här resan har jag gjort med öppna ögon, och jag har baske mig varit beredd på allt! Har känt mig som ett ånglok, som bara tuffat på. Framåt.

Visst är jag trött och lite småsliten. Men, glad och nöjd, och med stor förhoppning om att Boot Hostel kommer att landa mjukt och fint i den vision vi tänkt oss. Om än lite omstrukturerad, men, i det hela stora känns det som vi en gång tänkte oss. Helt otroligt. Nu står vi här, med gäster i huset, och fler väntas in.

Jag har sagt det förut, och jag säger det igen – Det är nu själva jobbet börjar! Det är nu gästerna trillar in, och synar oss i sömmarna, sniffar runt bland inredningsdetaljer, köksattrealjer, och grönskan utomhus. Vi testas och formas. Precis som det ska vara. Och det är spännande till tusen!

Som nu ikväll, när det plötsligt rullar fram ett par på motorcykel, och frågar på knagglig engelska om jag pratar Finnish? No no, only egnlish. Har ni ett rum? Jamensjälvklart har vi ett rum åt er! Kom in vetja och kika. Och ett rum blev det åt herrskapet, som verkade jättenöjda. Good night and sleep well! Sänk U sänk U!

Under den här tiden har jag ju fotat en hel del. Försökt dokumentera, skapa en minnesbank och en länk till mig och mitt jobb här, för mina vänner och min familj. Men även för min egen skull. Varje dag har jag uppskattat den dagliga nyansen, vyn, vädret (kanske lite mindre vissa dagar), människorna och framstegen under byggnationerna. Förhoppningsvis har även ni där ute haft glädje av det.
Detta förunderliga hav och himmel, i tusen olika nyanser och humör. Blommor och blader, båtar, fyrar, rostiga detaljer, människor och fågelsång. Allt detta är Fårösund och Marinhamnen där vi finns, och Gotland.

Och, det finns liksom ingen ände på det. Ett äkta never ending story.
My own kulliga story . . . och, här finns alltid plats även för dig.

Kram! / Nerina

jag

Pärlband av nära och kära!

Nu duggar besöken tätt, må jag säga!

I lördags for Rebecca och Alli härifrån. I tisdagsnatt anlände mamma och syster yster Erica, och då hade kollegan Åsa nyss anlänt på sin svarta fara. I fredags morse, efter några fantastiska dagar tillsammans, lämnade jag av alla tre bruttorna på färjeterminalen. Vi slet hårt, skrattade gott, och firade nationaldagen stort.
När de åkte blev det tvärtyst i Strandboden. Ända till lördagen. Då anlände Helena med färjan, och på den vägen är det . . .

Gotland 130609 041

Gotland 130609 055

 

Gotland 130609 051

Ja, från att ha varit relativt ensam här under en lång tid (bortsett från alla hantverkare, vill säga), så rullar besöken på som ett pärlband, och jag tycker det är både underbart och härligt! Att få ha mina nära och kära här hos mig, och få kramas, det gör mig lycklig! Och, jag tycker det känns viktigt att få visa upp både Boot Hostel, hela omgivningen och allt som hör Gotland till. Allt från harpaltar, lammlortar och lokalproducerad dressing, till udda natur, Raukar och sagolika vyer vart man än vrider på huvve.

Från och med igår eftermiddag, och i dag, är det första gången på länge som jag unnat mig en form av total ledighet. Skönt häng i Visby i går eftermiddag, en heldag utomhus med promenad i Fårösund och en cykeltur ut till Bungenäs, har gett sinnliga intryck, skön solbränna och energi. Kommer på mig själv att jag inte får missa att njuta och upptäcka mer av det här underbara stället. Cykelturen ut till Bungenäs med filt o kaffekorg, är något jag starkt kan rekommendera alla gäster och besökare. Det är ju så det fungerar! Det man själv har upplevt, kan man sälja in desto bättre.

Nu ska jag knoppa in, och sova riktigt riktigt tokgott. I morrn är det måndag. Ny arbetsdag, och nya uppdrag. I am on a mission. But not an MIP!

Kram // Nerina

Skarpt läge på största allvar!

JOMENVISST SÖRRNI! I fredags öppnades dörrarna till Boot Hostel. Nu kan man komma direkt på dörren och få logi. Det kanske borde kännas på ett speciellt vis, men, polletten har nog banne mig inte trillat ner ordentligt. Än. Får väl ett ryck när som helst, eller nåt.

Den svindlande tanken på att vi är i skarpt läge, får mig hela tiden på spänn. Jag vet när första gästen är inbokad. Men, det kan hinna komma någon på dörren. Är vi tillräckligt beredda då? Jag tror det. Jag hoppas det. Det visar sig.

Jag tror man kan förbereda sig hur mycket som helst, till och med för mycket. Man måste igång. Det är då saker och ting dyker upp, sådant man kan förändra, förbättra, eller konstatera att det funkar alldeles utmärkt bra. Man måste bara igång. . . och det är vi nu! Jag har stått för mycket praktiskt jobb på plats, men, Åsa Bergquist har slitit hund hon med. Alla ritningar, all inredning (och hejåhåkontakt med Ikea), och tillsammans har vi lyckats få till någonting riktigt riktigt bra. Olle o Rogga ska också ha en eloge, som med is i magen har låtit oss jobba på i den riktning vi en gång visionerade och drömde om. Nu kan vi börja skönja resultatet på allvar. Stort! Det är riktigt stort, är det.

Två underbar blommogram har jag fått!! Det sista kom igår, men hann inte hämta det förrän idag. Vart lika överraskad över bägge, och fruktansvärt glad, tacksam, och lipfärdig. Bekräftelsen på att min familj och mina vänner ändå tänker på mig, som bara sliter och knappt har tid att säga hej på fejjan, ja, det värmer långt in i själen. Vill att alla ska komma hit så jag kan få kompensera med hela miljön och platsen. Vill även säga att jag tycker så fruktansvärt mycket om er allihop!!

Igår var jag på loppis, hittade en militärhjälm och en metallpotta från KA3-perioden, och fick en nostalgitripp utan dess like. Opel Rekord – 59 i mitt hjärta, säger jag bara . . .
Idag anlände även min nya hoj, och gjorde liksom hela stället mer komplett, på något vis. Det är det vackraste hojskrälle jag ägt, och den smälter in perffa i miljön!! Har man ingen dunderhoj får man väl ta pedalvarianten så länge. Thats life!

Vykort Nerinas

Vykort juni Nerinas 2

Ja, nu är det skarpt läge på allvar för Rumpkullan. Den långa förberedelsen och allt slit är trots allt bara en början. Det är NU som jobbet börjar.
Och, ja, det känns fortfarande jädrigt bra!

Kram // Nerina

Härliga söndag!!

Idag är det en riktig vilodag, och det är jag värd!

Veckan som varit har varit minst sagt hektisk, med Stockholmstripp, slutklämsåtgärder och mässdeltagande. I morse kl. 05.30 brummade Åsa neråt färjan, på sin mullriga bullriga Wild Glide. En nackdel med att boka färja sent till storhelger är att du får ta den tid som finns kvar.

Det kändes bra att Åsa kunde komma även den här helgen. Vi stod med på mässan NorrExpo igår, som hölls ute vid Bunge Flygfält, där även flygmuseet finns. Visst du att Bunge flygfält var den andra i hela världen som blev asfalterad? Vårt lilla flygfält här uppe är historiskt! Och vilka fina plan det står där.

NorrExpo 2013

NorrExpo 2013

NorrExpo är en lokal mässa för företagare från Fårö/Fårösund med omnejd. Dagen bjöd på solsken (vilket resulterade i illröd snok och ett klassiskt V på bröstet = inte sexigt!), många och mycket trevliga nyfikna människor i vår monter där vi babblade på som två uppdragna papegojor och bjöd på finfin choklad från Fardhem Choklad. För självklart ska vi ha Maria Wandes praliner och ekoreko-kakor, med egna komponerade fyllningar a´la Gotlands smaker (saffran, morot/havtorn/citron/vitchoklad, rosmarin/havssalt/rostad mandel), i vårt café när vi slår upp portarna till det. Förhoppningsvis till midsommar. Läs mer här www.fardhemchoklad.se.

Jo, vår monter gjorde succé! Väckte stor nyfikenhet och lockade till många historier och skratt. Fint främmande fick vi också, när goa gamla handbollsvännen Marit tittade förbi. Härligt!!

 

Marit och Bosse!

Marit och Bosse!

Kvällen avslutade vi med mumsig buffé på Restaurang Utsikten, som ligger vid Folkhögskolan intill oss här. Det bidde även en öl och ett par glas rött. Jag som inte druckit på eeeevigheter fick in en schwong direkt.

Idag är jag som sagt lite mosig. Både av sol, babbel o bubbel, men även av en oerhört massa flängande, skruvande och kånkande. Jag och Åsa fick äntligen till två rum i fredagskväll, för att få till en form av fotosession. Vi måste få ut lite smakprov på hur det kommer att se ut irl. SOM VI HAR LÄNGTAT!! Och snart, mina vänner, snart är det fanimej dax!

Många avundas mig den här chansen, att få göra en grej man egentligen bara drömmer om. Och, jag är oerhört tacksam och glad för det. Men, det är inte bara gullilull att vara här själv. Vissa kvällar och helger, när man vet att folk samlas för att hänga och ha kul ihop, då sitter man här och undrar vad i helvete man håller på med. Offrar jag för mycket för det här? Jag kan längta smärtsamt mycket efter en kram, et familjärt ansikte med ett leende emot mig, någon som förstår vad jag går igenom och kan ventilera om det. Någon att luta ett trött huvud emot. I det läget är telefon, facebook och chatt skit. Kort sagt, det blir en efterlängtad tripp hem till nästa helg.

Nej, jag saknar inte TV. Kommer nog aldrig att ha en tv igen. Vad ska jag med den till? Så mycket kreativitet, och annat som kommit fram i stället för dököttshäng framför dumburken. Vad håller folk på med egentligen? Slänger bort enorma mängder med kvalitetstid på att glo rakt fram i varsin fåtölj? Näru!

Hoppsan! Nu hör jag hur kaffet slörpar sin sista slörp, vilket innebär att jag ska ta en kopp och gå ut i solen och njuta av sol, stillhet, ett avlägset hammarslag på plåt, och soft hummelsurr. Härliga söndag!

Kram/ Nerina

Men hua va tin går fort!

Vad hände?? Helt plötsligt är det maj! Veckorna har rusat iväg och en dag när jag var ute och gick, märkte jag att hela Fårösund hade förändrats över en natt. Helt sant! Det luktade annorlunda, ljuset var annorlunda, och folk såg annorlunda ut. Det luktade torrt och gott och gräs, människor hade hängt av sig tjockjackorna och cyklade och log. Solen har äntligen gått från mespropp till tvärskön. Det gillar jag! Ingen kan ha frusit mer än jag gjort den här vintern. No way!! Nu har till och med fräknarna hittat tillbaka på nosen igen. Vilket är heeeelt ok.

Vykort-maj4

Det har även hänt mycket på bygget. Nästa vecka står vi inför slutbesiktning, och i blivande köksdelen skruvas det för fullt. Det blir så himla fint! Så fort vi kan ska vi fota och lägga upp bilder. Ni kommer att få se. . .

Under sista månaderna har jag tappat 15 kilo (eller rättare sagt kämpat bort dem), promenerat mycket och njutit av det som erbjudits här på ön i form av skön miljö, lugn och ro, mycket nätverkande och minst sagt energiska långa arbetsdagar som lett oss framåt. Nu går både jag och Boot Hostel in i en ny fas. Från förberedelse till skarpt läge. Bokningar börjar trilla in, och det är en mycket speciell känsla att se att saker och ting fungerar. Inte bara i visionen.

Cafédelen är påbörjad, och utemöblerna beställda. Tankar på menyer och kakbak snurrar konstant. Vi håller tummar och tår för att kunna öppna den delen till midsommar. Även ett nyrenoverat Strandboden, för stora sällskap, eller familjen som kräver eget utrymme.

Ja, nog är det mycket på gång, och givetvis kommer vi upptäcka saker vi inte tänkt på. Oförutsedda saker kommer att hända, och nya problem att dyka upp längs hela vägen. Men, det är ju det som är grejen! Annars skulle man ju bara inte ge sig in i ett sånt här projekt. Jag är född problemlösare, och ska därmed göra det jag gör bäst = lösa problem! Allt annat är ju tråkigt ju!

Jag som även drömt om att få åka hoj här på ön i år, lär nog inse att det inte blir något. Krokodiltårar på min kind, men så är det (om inte någon mot all förmodan råkar ha en hoj stå och skräpa i sommar, och kan tänka sig att hyra ut den till mig).
Ska försöka skaffa en äkta kärringtralla åt mig. För två hjul SKA jag ha i sommar! Även om det inte kommer att gå lika fort, så ska behöver jag få nosa på friktionen mot asfalten, och känna vågrörelsen av vinden i mitt hår.

Gotland 130424 015

Låtsas kan man ju alltid, i väntan och längtan efter den motordrivna 2-hjulingen.
Kram // Nerina

En dag som den här njuter jag!

Det blev så märkligt  tyst och lugnt på bygget ett tag.

Men, det har ju trots allt varit påskhelg, och den bjöd på en efterlängtad härlig intim familjegemenskap, lugna kvällar och allmänt myspys. Vi drog en skitgubbe kvällstid till värmeljus och soft musikmatta i bakgrunden. Dagtid tog vi oss både ner till Visby och ut på Fårö en sväng. Fick frisk luft vid Raukarna. Upplevde minnen vid Sudersand, och köpte gott fikabröd hos Sylvis döttrar. Ett mer än godkänt bageri och fik på Fårö. Det är väl så det är sommartid; bärs på Kutens och bulle på Sylvis.

Kents egen version av Bergmans Döden.

Kents egen version av Bergmans Döden.

 

Rebeccas mer autentiska version.

Rebeccas mer autentiska version.

I Visby drog vi runt och jag gjorde en egen liten kaffetest. Kaffe är viktigt! Det ska vara gott. Jag har upptäckt att det kalkrika vattnet här ställer krav på bönan. Men, nu har jag fått lite uppslag från två fik med supergott kaffe. Strykjärnet och Amandas. Tack för tipsen, bägge två, säger jag.

Det blev tyst och tomt när mina nära åkte hem igen. En dag. Sedan var det som om någon tröck på en knapp! För, igår sade det poff! Plötsligt vimlar det av hantverkare både högt och lågt; elektriker, golvläggare, rör och ventkillar, snickare, och så möte inbokat med larmnisse i morgon. Gissa om jag njuter. . . platsansvarig och kvinna, som man ändå är 😉

I Franska Kasern slog de upp hålet till nya entrén idag. Det kändes historiskt på något vis. Den gamla byggnaden håller andan, och tvingas framåt in i en ny fas. Tillbaka in i historien, igen. Och där får jag vara med på ett hörn. Både surrealistiskt och så självklart.

Och sist, men inte minst, så är vår online-bokning äntligen klar och ligger ute på hemsidan. NU kan man äntligen boka via nätet även hos oss.

SÅ, sätt igång och boka nu 🙂
Kram /Nerina

Får man säga att man är jävligt stolt över sig själv?

Jantelagen är ju något som ständigt är på tapeten. Speciellt när det handlar om kvinnors roller i både arbetsroller och samhället i stort. Jag tänker sätta Jantefjante på plats, genom att säga – Fasen vad jag är stolt över mitt jobb, och sjutton också vad duktig jag är!

Jante kopiera

En framtida tatuering, kanske? För att påminna mig själv . . .

Så.
Det var skönt.

Idag har jag äntligen uppnått ett viktigt mål. Att få klart vårt bokningsprogram, och vår onlinebokning. Vår programmerare som skapat Billbook, har haft en ängels tålamod, en sanslös servicekänsla, och ställt många bra frågor som rent pedagogiskt lett hela den här processen precis dit jag själv vill. Ett bra och lätthanterligt bokningsprogram, anpassat för just Boot Hostel.

Ni ska veta att det är en djungel av bokningsprogram, och olika alternativ till hur ens onlinebokning sköts. Efter mycket sökande, och mycket funderande, så blev det Billbook. Idag är jag nöjd över mitt beslut, och superstolt över resultatet.

Nu ska jag fira med att hämta upp mina raringar från Visby, när de kommer med färjan i natt. Färden mot Blåkulla må jag ha missat pga jobb idag. Men, min lilla familj missar jag inte, så det får bli dagens tripp. Sedan blir det till att ha en skön påskhelg här tillsammans på Öin.

Äggstra Glad Påsk kopiera

Glad Påsk på er alla duktiga . . .och en äggstra påskakram till er alla 🙂

Premiärfika i solen.

Vilken lycka!

Tänk, vad en kopp kaffe i värmande sol och lä, kan göra en frusen själ så gott. Jag tror inte jag har frusit så mycket på många år, som jag gjort den här vintern. Jaja, säger många, skyll dig själv som är på Öin. Men, jag tror den här vintern generellt har drabbat alla lika mycket, både här på ön och på fastlandet. Vi har alla frusit om både bak, händer, fötter och själen. Och, även om solen varit framme en del, så har det ändå varit svinkallt!!

Gotland 20130325 003

Men, blev det äntligen en premiärfika i solen. På Strandbodens trappavsats. Till vindens för en gång skull harmoniska lugna sus, ett ivrigt fågelkvitter, och svagt stök från hamn delen. Hela kroppen blev genast lite gladare, och lugnet sköljde över mig. Aah . . .

Nu, vågar jag äntligen tro att våren närmar sig med snabba steg. Vilket innebär att vi även närmar oss öppnandet på vandrarhemmet. Med snabba steg. Kanske är det lugnet före stormen jag upplever i nuet. Kanske har vi den berömda ketchup-effekten framför! Där allt kommer samtidigt på slutet, och ska klaffa i minsta detalj.

Gotland 20130325 002

Kram från Öin!

Visst är det spännande. Absolut! Och, i det stora hela jag trivs fortfarande varje sekund.

 

Soligt men kallt, i väntan på vår på allvar.

Det är svinkallt även här på öin.
Därför har jag ägnat mig åt en del inomhusaktiviteter, typ måla vägg/skyddslister i sovsalarna. Bra blir det hörrni, men det tar tiiiiid!! Varvar min arbetstid med att promenera en del. Utforska samhället, njuta av havet, hamnen, byggnader och människor. Njuta av tystnaden och ensamheten. Man tänker så bra då. Och, det är väl förmodligen bäst att passa på nu, innan allt säger pang, och säsongen är här.

Gotland 1303010 010

Kaffe – Målarkluddens bästa styrketår!

Den största prövningen i hela det här projektet är uthållighet och tålamod. Det är en ständig process med olika praktiska moment, som möter människan, tiden och pengar. Det känns som jag lägger ett 5000 bitars avancerat pussel. Passar inte biten så gör den inte, men, det finns hela tiden vetskap om att det finns en annan som gör det.

Det gäller att hitta den lilla rackaren bara, för att få till en större glimt av helheten, och lockas att fortsätta. Slutmålet är ju att få klart hela bilden, och sedan njuta av den. Ja, jag vet, nu svamlar jag iväg. F´låt!

Gute 2013 005

Kvinnan och havet (eller färjan)!

I morgon är en spännande dag! Då skall vi få igång bokningsprogrammet och online bokningen på Boot Hostels hemsida. Att få lägga in de bokningar som vi redan fått i programmet gör att det känns ännu mer på riktigt. En härlig känsla!

Ni ser! Små små steg framåt. Hela tiden . . .

Kram // Nerina