Om doer

Bloggen bör läsas för vad den är; en ändlig historia med utgångspunkt från Södra Dalarna. Av och med en rumpkulla ständigt på vift och med nya projekt på gång. Rätt och slätt en brutta, knutta, mamma, dotter, syster yster och egen företagare, med en ringa men aktad ålder mitt i livet, i en tid som denna. En mänsklig hybrid som kopplar på och av min kvinnliga, manliga, mulliga, kulliga och sinnliga sida lite som det passar för stunden. . . Intressen / Människan, platsen, metall på hjul, och att skriva, fota, vara . . . Jag gillar / Tankar som föder handlingar. Jag ogillar / Dårfinkar, dönickar och elakingar. Motto / Face your fear . . . men var beredd.

Sicken kris!!

I morse när jag gick till jobbet, kunde jag väl aldrig tro att jag ett par timmar senare skulle hamna i krisberedskap! Klockan 10 åkte jag med på något som vi trodde var en övning. När vi kom på plats visade det sig vara allvar.
Skarpt läge!

Nu är klockan 22.00 och jag sitter fortfarande kvar i beredskap i kriskommunikationsgruppen. I morse kände jag mig helt lost. Helt grön och satt mest och försökte förstå vad jag kunde göra.

Nu, tolv timmar senare är jag djupt imponerad av kommunens agerande och proffsiga personal. Känner mig även skapligt varm i kläderna och har lärt mig massor.

Outokumpus läckage är en otäck historia, som ännu inte är klar när jag skriver det här. Man skall inte önska sig krissituationer, men tyvärr är det väl i skarpa lägen man får chans att verkligen veta vad man går för. Learning by doing, in the worst scenario case! I vårt fall har det faktiskt fungerat utmärkt och jag hoppas få chansen att ställa upp för min kommun och invånarna igen någon gång. Man växer av det.

Jag blev nog tolv centimeter längre idag. Minst.
Det är ju några timmar kvar…

Fridens liljor
//Nerina

Nytt kapitel när livet rullar på . . .

Herregud det händer för mycket i mitt liv för att jag skall kunna hålla tyst, ju!

När man varit van bloggare under en längre tid och sedan lagt av sig de kontinuerliga skrivrutinerna helt, då är det kämpigt att komma tillbaka. Jante knackar obarmhärtigt på hela tiden och säger; Jaha? Vad har du som är så viktigt att berätta då? Vem kan överhuvudtaget tänkas vilja läsa det du skriver?? Du är ändå helt bortglömd . . .
Många gånger har jag stått med fingrarna fastfrusna på tangentbordet i en evighet, för att sedan kallt bara logga ut igen. Veckorna rullar på. Månaderna går. År stapplar fram. Utan någon som helst hänsyn till mitt inre som skriker; Men hallå!? Vänta tills JAG är redo!!

 

 

 

 

 

Men nu är det dags! Frusna fingrar verkar ha tinat upp såpass att de klarar av att ta sig fram över bokstavstangenterna. Hyfsat.

Varför heter bloggen corumpkulla?
Namnet c/o rumpulla kom till när jag insåg att jag som fd kringflackande Näsunge helt enkelt alltid har ett klappande kullahjärta. Oberoende vart jag befinner mig på kartan kommer dalmålet framsjungandes och någon form av typisk bruksmentaliteten verkar vara satt som ett slaggstensfundament. Orubblig och vacker på ett både ruffigt och raffinerat sätt. Detta uppblandat med tusen övriga personifierande inslag jag utvecklat och samlat på mig under årens lopp, ja, det är väl det som är jag idag. En salig blandning av salt och sött, sval och het, fladdrig och stadig.

Sanningen på ett körkort!

Och vem är jag då?
En kvinna på 50+ som är tillsammans med samma man sedan 2005, bor i lägenhet i Skogsbo med två katter – Kapten Bob och Fröken Siri. Har en vuxen dotter och är sedan drygt ett år tillbaka även mormor. Min familj är stor, nära och mig enormt kära. Mitt hem är min borg där jag laddar batterierna. Jag jobbar som biblioteks- och kulturassisten i Avesta där ingen dag är den andra lik. Mina intressen är fortfarande att skriva, träna och må bra, åka motorcykel, fota, njuta av en bra film och all sorts musik. Min outtröttliga nyfikenhet får mig hela tiden att uppleva nya utmaningar och träffa nya bekantskaper.
Men, mina närmaste vänner är fortfarande desamma. Ja, mycket är som det alltid varit, men på ett annorlunda vis ju visare man blir med åldern.

Vad skall bloggen handla om då?
Mig, såklart! Eller, det som far runt mig, igenom mig, mot mig och bara förbi mig. Typ.
Så vill du hänga med mig är du hjärtligt välkommen att göra så.
Om inte så skriver jag ändå.

Kramen!
//Nerina

En dottershyllning!

Bild

Det här inlägget skrevs i början på 2016, men blev aldrig publicerat.
Idag har jag valt att lägga ut det, som en nystart på bloggen.
Väl bekomme kära läsare, det kommer mera  . . .

Jag vill börja det nya året 2016, med att ge min egen dotter en välförtjänt hyllning.

Hon är en av de finaste och mest äkta människor jag känner. När jag ser på henne idag, fylls mitt modershjärta med enormt mycket respekt, värme och kärlek. För, den här unga kvinnan har trots sin relativt unga ålder gått igenom mycket. För mycket, anser jag. Som trots vilsenhet, gupp på vägen och otaliga svek, förklarlig och oförklarlig oförmåga till saker och ting, ändå alltid tagit steg framåt. Lyft sig gång på gång och vågat tro så smått igen. Kämpat, gråtit, klamrat sig fast vid det här livet som ofta saknat mening hos henne. Som trots becksvart mörker behållit sitt varma hjärta och sitt intellekt, de vackra vakna blågröna ögonen, smittande kittlande smilgropar, och sist men inte minst sina varma kramar och blöta pussar.

Min enda dotter betyder mer för mig än någon annan, och jag önskar henne allt det bästa i livet. Ingen är som hon. Tack och lov!

Jag har sällan skådat en sådan kämpe med hjärtat på rätta stället, och med ett öppet förakt för orättvisor och elakheter, i en värld som denna. En lysande medmänniska, i en verklighet där alla har full sjå att kämpa mot inre och yttre mörker, att ta hand om sig själva och hitta en meningsfull tillvaro. Hon är en liten stor människa, som på vägen genom tonåren tappade bort sig själv, och genom sitt diagnostiserade tillstånd nästan utplånade sig själv i jakten på att anpassa sig till allt och alla andra.
En blond viking med sjudande sydlänningsblod, som inte orkade fokusera på sitt eget bästa, i jakten på alla andras bästa. Som trotsade alla budord för att hitta sin egen väg. Den som alltid blev lite krokigare än de flestas, men ändå gick raka vägen hem i mitt hjärta.

Sakta men säkert börjar saker och ting ordna upp sig för henne. Tack vare ovärderlig hjälp till insikt om sitt eget varande, i en tuff och ofta oförstående värld. Den värld vi lever och andas i varje dag. Varje sekund. Där varje andetag för hotar spränga hela deras inre. Där varje sekund kan vara en existensiell kamp. Oavsett diagnoser och folks fördömande, är hon är den finaste jag vet. Hon är ofta den jag hittar mening och kärlek genom, när min egen dag känns tung och grå. Hon är den jag hoppas ska fortsätta krama om mig när jag inte orkar resa mig upp själv längre för att dela ut egna kramar. Hon är den jag vill få känna in i det sista.

Nu skall hon själv bli mamma! Cirkeln sluter sig, livets spiral fortsätter, och jag önskar henne all lycka och framgång i fortsatta livet. Ett kärleksfullt och givande förhållande. Möjlighet till den egna stora familjen hon så länge önskat. Att hon hittar vägar till drömjobbet hon brinner för. Att hon resten av sitt liv får känna sig så värdig, ovärderlig och meningsfull, som hon faktiskt är.

Mor o dotter på utflykt!

// Nerina

Allt har visst ett slut!

Japp! Nu är det hela över! Jag har lämnat Boot Hostel . . .
Det gick inte längre. Situationen blev ohållbar, så, jag valde att ta klivet ut ur det som en gång var mitt och Åsas drömprojekt. Åsa lämnade Boot redan i höstas, och redan då kände jag nog på mig vart det barkade hän. Trots magkänslan om kommande upplösning, är det inte lätt att släppa ifrån sig ett skötebarn. Inte till vem eller vilka som helst. Man kan väl mer eller mindre säga att jag provocerade fram ett avslut, som inte blev så snyggt. Där vissa fick chansen att visa sin sanna natur, och bekräfta det jag anat. På min egen bekostnad också. Knäppgök. . . eller? Men när man så uppenbart känner att man inte är önskvärd och uppbackad, trots att man kört skiten ur sig och är helt slut i rutan, och behöver all input man kan få av ägarna och styrelsen, då finns det inget läge kvar att kämpa för. Så nu är jag bortvald, utmanövrerad, inte ens värd ett telefonsamtal, inget. Inte ens lön för de arbetade timmarna jag lagt ner.

Men, ändå ska jag förväntas le och ge lite till. I helvete heller, säger jag!!

BOOTOVERANDOUT

Som tur är kan ingen ta ifrån mig Boot Hostel i hjärtat, och det faktum att jag varit en av upphovskvinnorna till att skriva lite mer historia på gamla KA3 i Fårösund. Tillsammans med fantastiskt stöd från familj, nära o kära, underbara hantverkare och duktig personal, nätverk av entreprenörer och bollplank som ställt upp till  100%. Lägg sedan till ett varmt uppenbart stöd ifrån så många ortsbor. Det är ett fantastiskt år jag varit med om. Där jag även tappat 18 kilo, och vuxit 3 meter. Ett av de mest konstiga, underbara, jobbigaste, roligaste och framgångsrikaste året i hela mitt liv. Jag har lärt mig så otroligt mycket. Om mycket. Och många. Fått fantastiska vänner och bekanta här på öjn, och ett kontaktnät värt sin vikt i guld.
Jag har matats med nyttiga insikter om mig själv, och blivit varsle hur andra människor oväntat kan fungera. Mina gröna ögon har fått en betydligt mörkare nyans, och självkänslan fått grövre rötter. Jag är oerhört stolt över det vi lyckats åstadkomma på den här relativt korta tiden, och under de förutsättningar vi haft. Att få skriva ett stycke historia, på en minst sagt historisk plats. Sämre merit kan man ju ha. Men allt har sitt pris. . . även detta.

Upp som en sol, ner som en  . . . ja, ork och energi, förtroende och tillit, mål och medel, och tydligen även ärligheten tog visst slut. Därmed hela ursprungsprojektet. Men Boot Hostel lever kvar. Än så länge. Tror det kommer bli stora förändringar där med.
Efter någon veckas eftertanke, när största ilskan och förvåningen över hur man egentligen kan behandla människor har lagt sig en aning, är jag övertygad om att det som nu sker har en mening. Har redan fått känna på hur starka varma människor och oförutsedda händelser lyft mig och spunnit ut trådar ifrån oväntade håll. Det stora nätverket arbetar redan för mitt bästa. Och jag är övertygad om att få en fingervisning vart det bär hän snart.

Trots det som hänt, blir jag kvar ett tag till här på öjn. Skulle kunna sätta mig i bilen och ta färjan över till dalom, vilket inte minst min familj och närmaste bekanta ifrågasätter varför jag inte gör. Men, jag måste få igång inkomst igen snabbast möjligt. Försöka räta upp den något kapsejsade skutan. Jobb växer ju inte på träd hemma i Avesta/Sala (jag har allt haft ett öga ditåt med under en tid), och nu dök en tillfällig lösning upp.

Ja, alla avslut, goda som sura, är onekligen början på något nytt! Och, endast genom ett avslut kan nya kreativa gnistor tändas, och öppna vägen mot nya meningsfulla uppdrag som får mig att fortsätta utvecklas, och vara den jag är.
För det är det banne mig ingen annan som är!

So, lets do it again – Bersán! I can do it!

23Nerinatittutgammaltfoto

Kram till alla er, med hjärtat på rätt ställe!
//Nerina

 

Hoppfullt 2014!

Fasligt så snabbt det blev nytt år! Utan förvarning, på något sätt. Ingen direkt vinter, ingen kyla som biter en i snoken, inga hala vägar att dratta omkull på. Bara mörker, blött å eländes väder. Och sedan, tjopp, så blev det nytt år!? Plötsligt skall man lyfta upp sig och känna positiva vindar igen. Känna ljuset tändas och visionerna laddas upp inför sitt inre. Målmedvetet skall vi knalla på och göra vår plikt under kommande år, älska våra nära och kära, ta hand om oss själva, och se årstiderna växla i takt med förändring och utveckling. Liksom föregående år. Tänker tillbaka på året som gått, och inser att jag har så oerhört mycket med mig. Som inte får plats att delge. Skulle behöva sammanställa ett bildspel med ca 200 bilder. En dag. Kanske.

Gotland140106 001

För min del blir jag kvar på öin för att jobba med Boot Hostel ett tag till. Som det ser ut nu. Tröttnade ur totalt på att bo i Rodret, vandrarhemmet, och har just skaffat en s.k arbetarbostad. En urmysig liten tvåa, som vi inrett rätt spartanskt, men hemtrevligt. Att arbeta, bo och andas sin arbetsplats är livsfarligt. Gagnar ingen. Rent livsfarligt, faktiskt. Om man är som jag. Nej, här skall tränas disciplin! Inte jobba mer än nödvändigt, ägna mig åt något på fritiden som typ träna, läsa mer böcker, hälsa på någon. Inte bara jobba, jobba jobba, jobba! Problemet är att jag liksom gillar att jobba. Då lever jag.

Har precis läst ut en intressant bok; Kajsa Magnussons senaste – Den magiska gnistan! Läs den! Den handlar om kreativitet. Om hur vi människor föds med en inneboende kreativitet som tyvärr försvinner för många. Vi förtränger vår innersta önskan om att få utöva saker som vi mår bra av. Men, lär vi oss att lyssna till oss själva, och uppfattar signalerna utifrån bättre, så kommer vi att hitta tillbaka till vår lust att skapa och utvecklas, och därmed förändra både oss själva och vår omgivning. Inget nytt. Våra handlingar får konsekvenser. Men vi kan själva påverka om det blir i positiv eller negativ mening. Som sagt, intressant.

Nu ska jag cykla hem i den förbenade snålblåsten, krypa ner i mysfåtöljen (som vi släpat hit ända från Folkärna), och läsa en nyinköpt bok.

God fortsättning och ha ett givande 2014. Du med.
Kram // Nerina

 

 

Hur kan man tröttna på det här?

Jomenvisst är jag fortfarande kvar på öin!
Har legat ute på jobb sedan februari, och det har varit en fantastisk tid. Faktiskt. Är fortfarande på många sätt och vis. Mycket har hänt, både bra och dåligt. Men, den visionen vi började med har imponerande hållit hela vägen hit. Det vandrarhem vi ville starta, har vi startat. I den stil som vi tänkte oss, med den inredning vi önskade. Att vi sedan dessutom blev med café&pub, ja, det blev liksom del 2 i den här historien. Där är jag nu.

Vi hade tänkt släcka ner stället den sista september. Sedan dök det upp ett enormt behov av ett lunchställe här i Fårösund, pga att alla andra helt enkelt stängt. Efter mycket om och men, bestämde vi oss för att ta en chans, och kör nu Dagens lunch här på Boot Hostel. Så nu är man kallskänka också. Man kan väl säga att det minst sagt är en lärorik tid, och det gäller bara att suga i sig allt man kan.

Många höjde på ögonbrynet när vi bestämde oss för att köra vidare vintertid, med maten och pubhelgerna, och sa; Men? När ska du komma hem då?
Mitt svar är; Jamenjagvettamejsjuttsingeninteju!

Den här miljön som jag befinner mig i, är helt enkelt obeskrivligt vacker, unik, och märklig. Varje dag kliver jag utanför dörren, och möts av vyer som är som balsam för själen. Ingen dag är heller lik den andra. Jag är helt fascinerad! Helt jädra såld! Tokförälskad!

Och, så länge det rullar på, så länge ork och motivation finns, så stannar jag och kämpar vidare i mitt livs resa. tar varje dag som den kommer. Varje utmaning ska jag igenom. Jag fortsätter kliva upp och ut, varje dag, för att möta nya vyer. Jobbar, sliter, plåtar och njuter. Fortsätter den här märkliga resan med Boot Hostel. Med mig själv och min egen existens. Trots att jag även varje dag tänker på alla där hemma, och ibland saknar så det blir en fysisk smärta i maggropen, lär jag vara helt ärlig mot mig själv, och bekänna färg.
Hur i hela fridens dagar skall jag kunna tröttna på det här?

Vy1Vy2

Vy3

Vy4

Vy5

Vy6

Vy7

Vy9

Vy10

Vy11

Vy12

Vy13

Vy14

Vy15

Vy8

Kram!
// Nerina

Attans i dessa fäjsbookstider.

Det här inlägget är helt och hållet skrivet utifrån min egen känsla och åsikt. Jag vill inte skriva någon på näsan, men, känner att ämnet i sig nog rör många.

Facebook väcker helt klart blandad känslor. Några av de spelande lagen i FB-ligan, är lagen FÖR, MOT, MITTIMELLAN, och VADDÅ? Lag FÖr är just, för. Lag MOT är så klart helt emot. Det finns inget gott i Fejjan what so ever. Lag MITTIMELLAN finns med, men håller sig lite i bakgrunden och seglar mest runt och gillar här och där. Hänger med, men är inte så aktiva. Lag VADDÅ? är de som ännu inte har hittat till datorns användarområden, som inte är intresserade, eller som helt enkelt inte kan.

År 2013 är hursom en tid, där sociala medier slagit rejäl rot; växer, formas och utvecklas. Här blottar vi oss, diskuterar åsikter, delar recept, marknadsför och skyltar så mycket vi orkar. Vi som använder FB får ut olika av det. Men, vi har alla en viktig sak gemensamt; är vi med i leken får vi leken tåla. Var och en äger sin egen utformnings- och yttranderätt, men, bör lira med vett och etikett. På fejjan väljer vi våra vänner, vilka som ser våra inlägg och får kommentera. Vi kan gilla eller blocka. Alla får, och vill ofta ha en åsikt. Det måste vi respektera (även om vi inte håller med, tycker åsikterna är rena dyngan, eller helt förkastliga). Så länge det inte går till rent personligt angrepp eller överträder det förbjudna. Enligt svensk lag.

Nyckelordet är eget ansvar. Den information jag publicerar skall jag stå för. Gör jag det, då kan och får alla ha en åsikt om det jag förmedlar, men, äger ingen rätt att stoppa mig, om jag inte gått över den lagliga gränsen. Tyvärr är det nästan omöjligt att veta vart gränserna går för yttrandefriheten idag. Press och media har stretchat informationsbandet till bristningsgräns. Vi får sekundfärska nyheter rakt i ansiktet, med detaljrik text och nytagna ögonblicksbilder. Vilket vi tycks stå ut med. Vår tolerans och smärtgräns tänjs i takt med informationsbandet. Så länge det inte handlar om oss själva! Eller nära anhöriga! Där tar det stopp!

Varför kommer jag in på det här? Jo, min älskade mormor gick bort förra veckan. Hon blev aktningsvärda 101år gammal. Reaktionerna från barnbarnen kom ut på fejjan omedelbart, och så klart beklagande kommentarer från föredettingar, vänner och bekanta. Även från dem som inte längre finns med i det ”verkliga” livet, utan mest i den virtuella. Men ändå, de finns där. För mig personligen är det ok att reaktionen kom. Men, långt ifrån för alla. Frågan är vem som avgör vad som är okej, eller inte. Mormor hade starka åsikter (liksom resten av oss i familjen, vilket jag har respekt för), men var ändå en fantastisk och förstående personlighet före sin tid, och även om jag riktigt hör hur hon gruffar på oss angående sånt här dravel som att vika ut sig och allt vad de är, så tror jag inte alls att hon tog illa upp när hon såg vad som skrivits. Vi är barn och barnbarn av vår tid. Det är liksom ingen idé att slå någon i huvudet för det.

ängel

Och, det här är nog sånt som händer i dessa fäjsbookstider, men, förringar inte en sekund hur älskad och omtyckt vår mormor var. Det lär nog resten, och på sätt och vis, även mormor leva med. Jag tycker vi lägger tiden på att minnas henne, och sörja, i stället. Tillsammans!

Kram // Nerina

 

Sicket MC-äventyr! På riktigt!

Ja jädrar anåda sicken helg det vart!!
Efter att ha nötit rumpan i närmare 10 timmar på en endurohoj, är jag mäkta imponerad av att kroppen mår så bra som den gör. Kaffet smakar dock lite extra gott den här småtruliga mulna måndagsförmiddagen, när träningsvärken i låren klart känns, och höger vad är spänd som en fiolsträng. Men hallå, vaddå? Kullan närmar sig 50, så det är väl helt ok? Man är väl varken elitåkare, eller bitter.

Vad är det jag varit med om? Jo, jag ska ta´t från början. . .

Ända sedan Boot blev ett faktum, så har jag sökt information om olika passande aktiviteter och potentiella samarbetspartners här på ön. Många besökare vill aktivera sig, så är det bara. Uppleva natur, kultur och olika miljöer, både på cykel och till fots, fiska, fota, äta, surfa, åka motorcykel, och mycket mer. Det var så jag kom i kontakt med Berra ”Dakkar” Marcusson. Tanken är, att även om man kommer hit på sin egen landsvägshoj, ska man ändå kunna boka in en enduro tur i skog och mark. Att uppleva Gotland via landsvägen är en sak, men att uppleva det off-road, är något helt annat! Hade jag hört. Nu i helgen fick jag chansen att uppleva det själv. Hur ska man annars kunna förmedla på bästa och mest äkta sätt? Snacka om studiobesök med äkta inlevelse!

Genom Berra Marcusson och MCraft blev det en oförglömlig helg. Nu är det nog 30år sedan jag satt på en endurohoj, men, envis kulla som man är, tänkte jag – hur svårt kan det vara? Har man en gång gjort det så . . . Kortfattat kan man väl säga så här, att det hade ju kunnat gå jädrigt mycket bättre, om jag bara hade nått ner med fötterna från det förbenade höga hojskrället (KTM 450). Nu gjorde jag inte det, vilket resulterade i en rad små fina nedläggningar, både här och där. Den snyggaste var nog när jag lyckades dra ner ett visningsställ inne på Tempo i Stenkyrka. JO, det är helt sant! Helt sjukt! Vi rullade in och runt så fint där mellan varugångarna, när det plötslit blev stopp framför mig, och då, ja, jag kom för snävt inpå kurvan helt enkelt, kunde inte parera med fötterna, så, ja – det gick åt fanders! Kraschlandningen var ett faktum, och stackars Berra fick fint plocka upp, montera och torka upp efter mig. Iklädd rena Dart Vader-munderingen är man inte så smidig när man inte sitter på hojen, så att säga.

Gotland 131014 001

Efter hand fick jag väl till någon form av stoppteknik. När de andra stannade fortsatte jag brumma runt runt, eller lyckades hittade en tuva, en sten, en förhöjning, en fördjupning, en kant, eller något, så jag fick stöd. Men vilken körning det bjöds på! Halleluja! Genom öppna landskap, tät skog, kalkbrott, sand och rena trialbanor.

Gotland 131014 002

Att köra off-road handlar om improvisation – hela tiden! Inte en sekunds vila; kroppen och knoppen måste vara med och jobba, parera, estimera, och ta utmaningen utan eftertanke. Men fy, va kul! Och, vilket härligt gäng man fick lära känna. Ett minst sagt mixat gäng; tre heta kvinns (om man nu får sälla sig till den kategorin), och tre män. Det var jag, Julia, Katarina och Micke, Magnus, och så Berra-mannen himself.

Gotland 131014 004
Vi hade jättekul, och jag är innerligt tacksam över Berras ENORMA tålamod (ja, hela gruppens, egentligen, som fick vänta in mig hela tiden), och för helgens äventyr som jag kommer att bära med mig resten av mitt liv. Och, jag kommer garanterat att göra om det.

Fick blodad tand så det förslog. Men, det som slog mig var, att jag faktiskt inte slog mig det minsta.
Kram // Nerina

Är det över nu?

20130930
Är det meningen att det är över nu? På säsongen och arbetet här i Fårösund?

På ett sätt är det väl det. Men, på ett annat, aldrig! Det är nu jag skulle vilja hugga tag i det som inte hunnits med; måleri, lagning och småfix för att förbättra, styra upp marknadsföringen inför nästa säsong, positionera oss mer genom att mötesmingla och pingla till intressanta samarbetspartners, maila och knacka på hos potentiella kunder för att locka till nästa års äventyr här på ön.

De sista två helgerna har inneburit många långa timmar tillsammans med sköna gäster, vänner och familjemedlemmar, i en galet härlig kakafoni av tiptop, flipflop, skratt, värme och massor av kärlek.Gotland 130930 020

Nu sitter jag här på kvällskvisten och tittar ut på ett svart, tomt och tyst vandrarhem, och känner äntligen den efterlängtade skrivlustan vakna till liv. Ni som verkligen känner mig vet att hösten är min tid. Vinden i min man, de dova färgerna, dofterna, sjalen runt halsen, kängorna på fötterna och bylsiga tröjor. Kall nästipp genom en natur som skakar av sig överflödet inför stundande ide. Det finns mycket att tänka på nu. Viktiga beslut att fatta, utan att jag egentligen fattar vad som är viktigast.

Gotland 130930 018

Gotland 130928 007

Det enda jag vet är att det inte är slut. Det här är bara början . .

Kram // Nerina

 

Kluven

Sitter här i min cafémundering, och väntar in dagens första gäster. I skålen intill mig sväller dagens våffelsmet och jag å järnet är strax redo. Känner mig som en sensommarhumla som gör sitt jobb, men i en annan takt än på försommaren. Jag kan bara inte fatta att det redan är den 8 september. Den klassiska brittsommaren har intagit Gotland, ja, hela Sverige vad jag kan förstå, med fortsatt värmande sol och sena bad. Det händer fortfarande saker här på öin, och vi håller öppet som vi tänkt fram till sist september. Så långt är allt klart. Men, sedan då?

Gotland 130901 015

Ja, där är jag kluven. En del av mig vill åka hem till Folkärna och stänga ner hela huvve från allt vad som har med Boot att göra. En annan del vill stanna kvar och jobba med fortsatt förberedelse inför nästa säsong. Hugga tag i marknadsfrågorna, fortsätta med eftersläpande småfix i vandrarhemsdelen, förbereda övervåningen på Franskan, med mera.

Många undrar såklart om jag tänker flytta hit nu. Inte bara de där hemma i dalom, utan även nyfunna vänner och samarbetspartners här på plats. Visst är jag förälskad i Gotland, och känner mig hemma här. Men, att flytta hit för gott skulle vara ett enormt steg. Det finns även en rejäl hake till – vad skall jag göra här under vintern? En fråga jag delar med många som redan är bosatta här. Självklart skulle saken övervägas ordentligt om jag fick kompletterande sysselsättning. Men, det är ju inte bara mig en flytt skulle drabba. Vad säger Gubbelubben då? Jo, han är rätt sugen på att prova på något nytt han mä. Katterna då? Jo, de skulle också trivas här. Dotra då? Ja, där är det allt lite osäkrare . . . för henne längtar jag tokmycket efter. Rätt ofta faktiskt. Och, då skulle de här milen kännas lite väl långt emellan. Eller inte. . . det tar bara 35 min med flyg från Bromma.

kluven

Jo, jag är lite kluven, och får väl vara det ett tag. Men, historien har lärt mig, att om det är meningen att jag ska hamna här fullt ut, då kommer något att hända som leder vidare i den riktningen. Därför tänker jag fortsätta ha is i magen, ta en dag i sänder, och helt enkelt se vad som händer.

NU, är det dags att grädda våfflor!
Kram // Nerina