Alla blir väl saliga på sin egen tro!

Nä! Jag är inte religiös. Eller speciellt troende. Inte på det som många anser vara Gud i alla fall. Nä. Jag har min egen tro. Oftast är det på människans storhet i sig. För det är vi själva som besitter makten och vetot på vad som skall hända med oss.

Jo, det såklart finns ju andra krafter som styr våra ödet. Vi kan inte påverka om en olycka är framme, eller om en sjukdom drar in oss i sitt kaos, eller andra människors ondska. Men vi har alltid vetot på hur vi skall förhålla oss och ta våra beslut. Är man under påverkan som via ett beroende tex, så är det såklart svårt att tränga igenom sin dimhjärna och försöka ta rättfärdiga och kloka beslut. Ofta krävs att något inom oss går rejält sönder, att det tar stopp på allvar innan vi klart och tydligt kan säga stopp, eller nej, eller kanske ja. Eller att man orkar och vågar be om hjälp av andra som med sin erfarenhet, klokhet och medmänsklighet får oss att känna oss trygga i omfamningen av råd, stöd, kärlek och respekt.

Varför skriver jag det här? Jo, för jag är på en rätt så ensam väg och enträget traskar framåt. Min övertygelse gäller mig själv och det är där jag måste ösa kraft och energi ur för att komma vidare. Det här kan ingen annan göra åt mig. Känna för mig. Eller sätta upp mål utifrån. Men jag har ändå de som vet vad jag går igenom vid min sida. Mestadels i eterns förunderliga värld. Men de finns där. Ibland kan en virtuell väns ord stärka mer och vara mer behjälplig än de man har närmast i livet. Som sagt var rätt så förunderligt.

Jag har snart varit socker-, gluten och mejerifri i 2 månader. Min kropp förändras. Värk lättar. Leder blir mjukare. Humöret blir mildare. Skratten kommer oftare. Dimhjärnan har börjat skingra sig. När de grå molnen skingras kommer annat fram i dager. Tankar jag känner igen sedan förr. Längtan, drömmar, behov och lust. Inser att ätandet och sockertröstandet har varit ett omedvetet sätt att förneka välgång, dämpa och förtränga det ouppnåeliga och hållit mig kvar i en kompromisslös tröstrik halvdvala.

Tragiskt? Njae, kanske. Men så mycket skönare när ljuset går upp för en. Huvudsaken är ändå att det har gjort det. Nu fortsätter jag ta en dag i taget . . .

Kyss på kind!
//Nerina