Mitt nya liv som hundägare!

”Oavsett hur lite pengar och få ägodelar du har, är du rik om du har en hund.”

Min första riktiga kompis var förmodligen mormors boxertik Rinty. En tålmodig smart snäll boxer som agerade ”guiardian angel” när vi var ute på ensamma strapatser och promenader ett stenkast från mormors hus. Det var så tryggt och naturligt att Rinty var en del av mormors hem. Hon fick till och med samma mat som vi andra. Om jag inte minns fel så åt hon filmjölk och knäckebröd på morgnarna. Inget konstigt med det.

Under min uppväxt var vår familjs första hund Ozi, en reslig Riesenschnauzertik med mörk manhaftig och stadig röst som fick några av mina killkompisar att välja alternativa vägar in i huset för att undvika henne. Men sörru det gick inte! Hon nosade upp personen i fråga och satt och mullrade lite dovt intill, tills klappen på ryggen kom. Då frustade hon till och gick nöjt och lade sig i sin hemsnickrade dagbädd. Hon var en bärälskande hund och slukade blåbär och vildhallon i skogen. Även krusbärskarten i trädgården försvann spårlöst och där kan jag erkänna mig skyldig som medbrottsling. Tyvärr lämnade hon oss lite för tidigt pga sjukdom.

Nästa hund i familjen fick mamma när hon fyllde 50 år. Flisan! Hon som såg ut som familjen Hedenhös rugguggla till hund. Men en stor portion personlighet, snäll och go och älskade sina skogspromenader ända in i det sista. Hon blev mamma och pappas följeslagare i många år.

”Hundar är inte hela världen, men de gör världen hel.”

Jag har medvetet valt att aldrig skaffa egen hund, trots att jag vuxit upp med hundar, haft släkt och vänner med hundar, mött fantastiska hundar i sitt esse som yrkeshundar. Vi har vid flertal gånger lyft frågan om att skaffa hund, min sambo och jag. Men i och med att vi inte känt att vi haft ork, tid eller rätt förutsättningar för att skaffa en livskamrat har vi hela tiden bordlagt frågan. Vi skulle förmodligen inte haft någon hund nu heller, om inte Greta så otippat landade i våra hjärtan!

Lilla söta Greta! En morsningkorsning från Rumänien född i februari -16. Hittades i en valpkull med tiken som omhändertogs. Så Greta har i sig inte varit gatuhund eller farit direkt illa, vad vi vet. Hon landade på Arlanda 23 maj och har nu även börjat landa ordentligt i sitt nya land och hem hos oss. Hon är en guldklimp som växer i våra hjärtan för varje dag. Till och med katterna accepterade henne förvånansvärt bra och hon dem.

Varför just Greta? En gatuhund från Rumänien?
Den frågan har jag fått flera gånger. Både på ett nyfiket och glatt sätt, men även på ett ifrågasättande och fördömande sätt. ”Det finns ju så många övergivna och utsatta hundar i Sverige som också längtar efter ny matte och husse”. ”Varför ta hit en sådan lorthund som ni inte vet något om och som rent av kan vara farlig?”. Ja, varför adopterar människor från andra länder när det finns många svenska barn som behöver ett hem? Vad svarar man på det?

Jag tror på ödet och att tillfälligheter och tajming styr mycket. Det är som vilken bekantskap, relation eller kärlek som helst. Den kan komma till en på det mest häpnadsväckande och oförutsägbara sätt. Ska man då vända ryggen till? Det funkar inte så. Det vet alla. Blir man kär i en Italienare så skall man i stället åka hem och hitta en Svensk för det finns ju så många ensamma män här hemma i Sverige?? Jaja, knäpp liknelse, men likförbaskat en, eftersom jag känner så. Jag blir på ett sätt stött över att bli ifrågasatt gällande min omdömesförmåga och att jag dessutom på något sätt medvetet skulle äventyra säkerheten för vår närmsta omgivning, däribland mitt barnbarn Otto som till och med bor dörr i dörr med oss.

Vår vän Erica som idag driver hjälporganisationen DharamaAid, lade ut en hel hop med bilder på hundar i Rumänien som behövde Foreverhomes och jag satt och bläddrade och ojade mig över alla dessa djur, när jag plötsligt fick se ett par ögon vars blick gick rakt in i mig. De här ögonen återvände jag till flera gånger. När jag visade min sambo bilden på Greta grymtade han bara. Noll komma noll intresse. Ok, tänkte jag. Men drog iväg några relevanta frågor och funderingar om henne och hennes tillstånd osv. Fick ett novellslångt utlägg till svar, som också gjorde att jag på allvar började fundera på om det här skulle vara möjligt. Det var en process. Som ledde fram till ett snabbt beslut. Den här lilla rumänska pärlan skulle få komma och bo hos oss. Punkt!

Därmed öppnade vi upp vårt hem för Greta. Efter all tillförlitlig information vi fick innan, bilder och videos på hur hon interagerade, kontakt med både veterinär, organisation, hundstall och vår kontaktperson och goda vän som löpande gav oss alla de viktiga svaren vi behövde. Vår totala kostnad för Greta blev själva veterinärkostnaden i Rumänien som vi dessutom fortfarande har kontakt med, vilket har varit guld värt. Resten av alla frågor tar vi undan för undan i takt med att vi lär känna vår nya familjemedlem.

Kärlek vid första ögonkastet!!
Det var jag som åkte och hämtade henne på Arlanda och det blev kärlek vid första ögonkastet för oss båda och därefter har hon också tytt sig väldigt mycket till mig. En enmanshund, men vi jobbar vidare på det. Tilliten och tryggheten får komma i takt med hennes självkänsla och interagerande med allt och alla runtomkring henne. Greta har öppnat upp enormt mycket på bara de här månaderna hon varit här. Hennes enorma rädsla och osäkerhet när vi mött andra hundar och människor har vänt till en mer nyfiken osäker vimsighet och hon nästan helt slutat svansa när hon möter nya personer eller hundar under promenaderna. Hon har till och med egna favoriter hon blir helt tossig över när vi möts. Helt underbart att se!


Hon är med på äventyr i grupp och hon fungerar riktigt bra både med och utan koppel. Hon har en dagmatte o husse som är superduktiga med henne och vana vid omhändertagna hundar. Idag är hon en mycket kär del av oss och med tanke på hur hon lossnar mer och mer för varje dag tror jag hon är lika kär i oss också. Hennes bus och glädje blossar upp mer och mer och hon så streetsmart att vi häpnar, och hon har visat sig duktig på att jobba med både nos och kropp. Idag hoppar hon obehindrat in i bilen och har precis tagit sina första rejäla simtag. Hon bangar sällan om hon känner att hon har tryggheten vid sin sida. Från att ha legat och tryckt under vårt skåp i sovrummet kommer hon och är med oss där vi är. Det känns bra!

På bara ett par månader har de tidiga morgonpromenaderna och timslånga skogsvandringarna blivit en naturlig och uppskattad del i min och vår vardag. Kan inte säga att jag någonsin mer vill vara utan detta utan hoppas på många år tillsammans med vår nya kamrat! Trots en dag som denna, när vi efter en timslång skogsvandring kommer hem drypandes av regn, jord och smuts. Men det finns bra regnkläder, badkar, handdukar och torra kläder, så . . .

Vår katter har sagt sitt, de med! Framför allt Kapten Bob som gått ett par segerronder mot Greta. För det är Bob som vet vart skåpet skall stå och vi står på hans sida. Han var först på plats och är den okrönte kungen i huset Siri har sitt eget sätt att tackla den nya familjemedlemmen på. Idag kan vi sitta allihopa ute på vår lilla balkong och mysa tillsammans. Det funkar!!

Hade någon för ett par månader sedan sagt att vi skulle bli hundägare hade vi blånekat. Men, plötsligt händer livet och följer man sin intuition och det hjärtat slår för och ber om, så hamnar man i nya spännande situationer och relationer. Utveckling kallas det för, tror jag, och i nuläget känns det bara klockrent.

This is a new saga . . .

Kramen!
//Nerina

Kommentera

E-postadressen publiceras inte.