Du och jag, Karlfeldt! Det blir nog bra det.

”Det går lätt när det är rätt”
Kaj Pollack

Det som hänt var jag inte beredd på. Inte egentligen.
Eller så var jag nog det.
På ett sätt.

Det är märkligt hur saker kommer till en ibland. Oftast i raketfart och då skall man plötsligt blixtsnabbt avgöra om man ska dra på sig rymddräkten och fara med ut i det okända med ljusets hastighet. Eller kliva åt sidan och stå kvar på plattformen och vinka farväl till någon annan som tagit ens plats ut i det blå.

För snart en månad sedan fick jag frågan om jag kunde tänka mig att driva Karlfeldtsgården i kommunal regi den här säsongen. Jag tackade tveklöst ja! Därmed var rymddräkten på och det kändes som en cirkel slöt sig. Ändå var beslutet i sig inte helt självklart. Att anta en utmaning av den här kalibern är något jag försökt undvika sedan Boot Hostel. Jag har varit trött och tilltufsad i själen. Inte ledsen eller bitter. Bara trött på att dels slit mig själv i stycken i strävan att uppnå mina egna jävligt högt uppsatta målsättningar, trött på att försöka nå upp till andras outtalade förväntningar, trött på andras skyhöga ambitioner och omöjliga krav, trött på att misslyckas och känna mig personligt ansvarig för andras inkompetens och illa tilltagna metoder.

Nej, jag har inte velat kliva ut ur min comfort zone alls. Bara ha ett lugnt, stabilt och förutsägbart liv som recyklar och ger mig kraft och energi tillbaka. Tydligen är det någon eller något som anser att jag är redo för nya utmaningar. Och nu får vi se vart den här utmaningen tar mig. Mitt tillfälliga tjänst som platsansvarig på Karlfeldtsgården innebär att sätta ihop en fungerande personalstyrka som ser till att gästerna får något gott eller mättande i sig och går därifrån med en absolut känsla av att de vill komma tillbaka igen. Klarar jag detta är jag nöjd. Är våra gäster nöjda är jag nöjd. Enkel ekvation. I min värld.

Men innan vi kommer så långt är vi i en working progress. Det vill säga, renoveringen av huvudbyggnaden del 1 skall blir klar så vi hinner iordningställa det som behövs för att vi skall kunna göra vårt jobb.

Otto tycker det är dags att ta ner julgransslingan från flaggstången. Mormor håller med!

Ovan: Duktiga hantverkare som tålmodigt gör ett fantastiskt jobb!
Nedan: Aisar iordningställer nya fina utemöblerna och kontrollerar även att parasollerna är i gott skick.

Vi utgår från att allt går enligt planerna. 10 juni slår vi upp portarna och då kommer jag och mina duktiga medarbetare att stå där och hälsa välkommen. Med det vill jag bara säga att jag hoppas vi ses ute på Karlfeldtsgården i sommar.
Thats where I´m gonna be . . .

Kramen //Nerina

 

Snart pigg pensionär?

”Världen är som den är. Vi mår som vi väljer att leva i den!”
Nisse Simonsson

Jag tänker aldrig på döden. Jag tänker däremot väldigt mycket på nu. Och på senare åren på framtiden ur ett nytt perspektiv. I höstas genomgick jag en höftoperation. Alla som känner mig vet att jag har läkar- och ingreppsskräck. Att jag frivilligt skulle lägga mig på ett operationsbord trodde nog ingen, allra minst jag själv. Detta slog mig när jag låg ensam i salen utanför operationsrummet. Kände mig fruktansvärt utlämnad, ensam och liten på jorden. Men, rädslan för vad framtiden skulle innebära utan operation vägde tyngre. Nu sitter nya höften på plats och allt har gått över förväntan.

Enligt många läkare var jag för ung för en operation. Det må så vara. I deras värld. Inte i min. Argumenten jag tjatade hål i huvudet på min läkare med var; ”Jag vill ha min kvalitetstid och leva gott nu!  Jag accepterar inte 10 år till med den här värken och en snedvriden kropp som bara skapar mer värk på nya ställen. Det är NU jag måste kunna bära mitt barnbarn, leka och promenera. Det är NU jag vill kunna träna och må bra, för att lägga grunden till en behaglig ålderdom och bli en pigg pensionär.
VÄGRAR vänta!!”

Mitt tjat tog skruv och nu är jag glad att jag stod på mig. För faktum är att jag verkligen vill bli en pigg pensionär. Jag är tillbaka på MåBättre och tränar intensivt. Försöker äta rätt och tappa några kilon. Det är jag övertygad om att jag har igen senare.  Får jag bara ha hälsan så skall jag bli min egen Dagny Carlsson. Ni vet bloggerskan som bara är 104 år och mer ungdomlig än vissa 40åringar jag känner. Åldern är visserligen bara en siffra på papper, men åldern finns ändå där med allt vad det innebär. Och det är upp till mig att förvalta mig själv så länge jag kan.

Trevlig helg och puss på kind!
//Nerina

Mitt röda sköna 1:a maj!

Snacka om att datum i kalendern kan utgöra stor skillnad från en dag till en annan! Igår var det sista april och valborg och när jag promenerade ner till centrum bar jag både mössa och vantar, för vinden var inte nådig. Det nyckfulla aprilvädret höll oss i kylslaget grepp ända till sitt bittra slut. Idag på självaste 1 maj kom en efterlängtad kovändning. Sköna maj lovar gott!

Oavsett vädret innebär 1 maj en självklar uppslutning i sann demokratisk anda för många, vilket jag respekterar och tycker är viktigt och fint. För min del blev det inget 1 maj tåg i år heller. Det blev i stället det som börjar bli en personlig lustfylld tradition i äkta rödgrön och skön anda – 1 maj eventet på Rutbo handelsträdgård! En folkfest i miniformat och jag bara älskart! Folk med lustfyllda leenden botaniserar bland allt från penséer, klematis, bärbuskar och tomatplantor! Trädgårds och balkongplaner smids och alla hyllar växtkraften. Barn rider, hoppar i hoppborgen och ler med klassisk ketchupmustasch. Huskatten bjuder på sig själv med sin självklara blotta närvaro.

Mitt 1 maj i år följde ändå en stark demokratisk röd tråd, med plantering och balkonghäng, tomatfrossa och jordgubbsdessert. Jag mumsade och njöt i vetskap om att inom en inte alltför lång tid plockar jag dessa läckerbitar på min egen balkong!

Snacka om vardagslyx. En vardagslyx jag unnar mig tack vare att jag har ett jobb med lön som jag hyllar på mitt eget röda lilla vis!

Fridens liljor
//Nerina