En dottershyllning!

Det här inlägget skrevs i början på 2016, men blev aldrig publicerat.
Idag har jag valt att lägga ut det, som en nystart på bloggen.
Väl bekomme kära läsare, det kommer mera  . . .

Jag vill börja det nya året 2016, med att ge min egen dotter en välförtjänt hyllning.

Hon är en av de finaste och mest äkta människor jag känner. När jag ser på henne idag, fylls mitt modershjärta med enormt mycket respekt, värme och kärlek. För, den här unga kvinnan har trots sin relativt unga ålder gått igenom mycket. För mycket, anser jag. Som trots vilsenhet, gupp på vägen och otaliga svek, förklarlig och oförklarlig oförmåga till saker och ting, ändå alltid tagit steg framåt. Lyft sig gång på gång och vågat tro så smått igen. Kämpat, gråtit, klamrat sig fast vid det här livet som ofta saknat mening hos henne. Som trots becksvart mörker behållit sitt varma hjärta och sitt intellekt, de vackra vakna blågröna ögonen, smittande kittlande smilgropar, och sist men inte minst sina varma kramar och blöta pussar.

Min enda dotter betyder mer för mig än någon annan, och jag önskar henne allt det bästa i livet. Ingen är som hon. Tack och lov!

Jag har sällan skådat en sådan kämpe med hjärtat på rätta stället, och med ett öppet förakt för orättvisor och elakheter, i en värld som denna. En lysande medmänniska, i en verklighet där alla har full sjå att kämpa mot inre och yttre mörker, att ta hand om sig själva och hitta en meningsfull tillvaro. Hon är en liten stor människa, som på vägen genom tonåren tappade bort sig själv, och genom sitt diagnostiserade tillstånd nästan utplånade sig själv i jakten på att anpassa sig till allt och alla andra.
En blond viking med sjudande sydlänningsblod, som inte orkade fokusera på sitt eget bästa, i jakten på alla andras bästa. Som trotsade alla budord för att hitta sin egen väg. Den som alltid blev lite krokigare än de flestas, men ändå gick raka vägen hem i mitt hjärta.

Sakta men säkert börjar saker och ting ordna upp sig för henne. Tack vare ovärderlig hjälp till insikt om sitt eget varande, i en tuff och ofta oförstående värld. Den värld vi lever och andas i varje dag. Varje sekund. Där varje andetag för hotar spränga hela deras inre. Där varje sekund kan vara en existensiell kamp. Oavsett diagnoser och folks fördömande, är hon är den finaste jag vet. Hon är ofta den jag hittar mening och kärlek genom, när min egen dag känns tung och grå. Hon är den jag hoppas ska fortsätta krama om mig när jag inte orkar resa mig upp själv längre för att dela ut egna kramar. Hon är den jag vill få känna in i det sista.

Nu skall hon själv bli mamma! Cirkeln sluter sig, livets spiral fortsätter, och jag önskar henne all lycka och framgång i fortsatta livet. Ett kärleksfullt och givande förhållande. Möjlighet till den egna stora familjen hon så länge önskat. Att hon hittar vägar till drömjobbet hon brinner för. Att hon resten av sitt liv får känna sig så värdig, ovärderlig och meningsfull, som hon faktiskt är.

Mor o dotter på utflykt!

// Nerina

Kommentera

E-postadressen publiceras inte.