Allt har visst ett slut!

Japp! Nu är det hela över! Jag har lämnat Boot Hostel . . .
Det gick inte längre. Situationen blev ohållbar, så, jag valde att ta klivet ut ur det som en gång var mitt och Åsas drömprojekt. Åsa lämnade Boot redan i höstas, och redan då kände jag nog på mig vart det barkade hän. Trots magkänslan om kommande upplösning, är det inte lätt att släppa ifrån sig ett skötebarn. Inte till vem eller vilka som helst. Man kan väl mer eller mindre säga att jag provocerade fram ett avslut, som inte blev så snyggt. Där vissa fick chansen att visa sin sanna natur, och bekräfta det jag anat. På min egen bekostnad också. Knäppgök. . . eller? Men när man så uppenbart känner att man inte är önskvärd och uppbackad, trots att man kört skiten ur sig och är helt slut i rutan, och behöver all input man kan få av ägarna och styrelsen, då finns det inget läge kvar att kämpa för. Så nu är jag bortvald, utmanövrerad, inte ens värd ett telefonsamtal, inget. Inte ens lön för de arbetade timmarna jag lagt ner.

Men, ändå ska jag förväntas le och ge lite till. I helvete heller, säger jag!!

BOOTOVERANDOUT

Som tur är kan ingen ta ifrån mig Boot Hostel i hjärtat, och det faktum att jag varit en av upphovskvinnorna till att skriva lite mer historia på gamla KA3 i Fårösund. Tillsammans med fantastiskt stöd från familj, nära o kära, underbara hantverkare och duktig personal, nätverk av entreprenörer och bollplank som ställt upp till  100%. Lägg sedan till ett varmt uppenbart stöd ifrån så många ortsbor. Det är ett fantastiskt år jag varit med om. Där jag även tappat 18 kilo, och vuxit 3 meter. Ett av de mest konstiga, underbara, jobbigaste, roligaste och framgångsrikaste året i hela mitt liv. Jag har lärt mig så otroligt mycket. Om mycket. Och många. Fått fantastiska vänner och bekanta här på öjn, och ett kontaktnät värt sin vikt i guld.
Jag har matats med nyttiga insikter om mig själv, och blivit varsle hur andra människor oväntat kan fungera. Mina gröna ögon har fått en betydligt mörkare nyans, och självkänslan fått grövre rötter. Jag är oerhört stolt över det vi lyckats åstadkomma på den här relativt korta tiden, och under de förutsättningar vi haft. Att få skriva ett stycke historia, på en minst sagt historisk plats. Sämre merit kan man ju ha. Men allt har sitt pris. . . även detta.

Upp som en sol, ner som en  . . . ja, ork och energi, förtroende och tillit, mål och medel, och tydligen även ärligheten tog visst slut. Därmed hela ursprungsprojektet. Men Boot Hostel lever kvar. Än så länge. Tror det kommer bli stora förändringar där med.
Efter någon veckas eftertanke, när största ilskan och förvåningen över hur man egentligen kan behandla människor har lagt sig en aning, är jag övertygad om att det som nu sker har en mening. Har redan fått känna på hur starka varma människor och oförutsedda händelser lyft mig och spunnit ut trådar ifrån oväntade håll. Det stora nätverket arbetar redan för mitt bästa. Och jag är övertygad om att få en fingervisning vart det bär hän snart.

Trots det som hänt, blir jag kvar ett tag till här på öjn. Skulle kunna sätta mig i bilen och ta färjan över till dalom, vilket inte minst min familj och närmaste bekanta ifrågasätter varför jag inte gör. Men, jag måste få igång inkomst igen snabbast möjligt. Försöka räta upp den något kapsejsade skutan. Jobb växer ju inte på träd hemma i Avesta/Sala (jag har allt haft ett öga ditåt med under en tid), och nu dök en tillfällig lösning upp.

Ja, alla avslut, goda som sura, är onekligen början på något nytt! Och, endast genom ett avslut kan nya kreativa gnistor tändas, och öppna vägen mot nya meningsfulla uppdrag som får mig att fortsätta utvecklas, och vara den jag är.
För det är det banne mig ingen annan som är!

So, lets do it again – Bersán! I can do it!

23Nerinatittutgammaltfoto

Kram till alla er, med hjärtat på rätt ställe!
//Nerina

 

Kommentera

E-postadressen publiceras inte.