Attans i dessa fäjsbookstider.

Det här inlägget är helt och hållet skrivet utifrån min egen känsla och åsikt. Jag vill inte skriva någon på näsan, men, känner att ämnet i sig nog rör många.

Facebook väcker helt klart blandad känslor. Några av de spelande lagen i FB-ligan, är lagen FÖR, MOT, MITTIMELLAN, och VADDÅ? Lag FÖr är just, för. Lag MOT är så klart helt emot. Det finns inget gott i Fejjan what so ever. Lag MITTIMELLAN finns med, men håller sig lite i bakgrunden och seglar mest runt och gillar här och där. Hänger med, men är inte så aktiva. Lag VADDÅ? är de som ännu inte har hittat till datorns användarområden, som inte är intresserade, eller som helt enkelt inte kan.

År 2013 är hursom en tid, där sociala medier slagit rejäl rot; växer, formas och utvecklas. Här blottar vi oss, diskuterar åsikter, delar recept, marknadsför och skyltar så mycket vi orkar. Vi som använder FB får ut olika av det. Men, vi har alla en viktig sak gemensamt; är vi med i leken får vi leken tåla. Var och en äger sin egen utformnings- och yttranderätt, men, bör lira med vett och etikett. På fejjan väljer vi våra vänner, vilka som ser våra inlägg och får kommentera. Vi kan gilla eller blocka. Alla får, och vill ofta ha en åsikt. Det måste vi respektera (även om vi inte håller med, tycker åsikterna är rena dyngan, eller helt förkastliga). Så länge det inte går till rent personligt angrepp eller överträder det förbjudna. Enligt svensk lag.

Nyckelordet är eget ansvar. Den information jag publicerar skall jag stå för. Gör jag det, då kan och får alla ha en åsikt om det jag förmedlar, men, äger ingen rätt att stoppa mig, om jag inte gått över den lagliga gränsen. Tyvärr är det nästan omöjligt att veta vart gränserna går för yttrandefriheten idag. Press och media har stretchat informationsbandet till bristningsgräns. Vi får sekundfärska nyheter rakt i ansiktet, med detaljrik text och nytagna ögonblicksbilder. Vilket vi tycks stå ut med. Vår tolerans och smärtgräns tänjs i takt med informationsbandet. Så länge det inte handlar om oss själva! Eller nära anhöriga! Där tar det stopp!

Varför kommer jag in på det här? Jo, min älskade mormor gick bort förra veckan. Hon blev aktningsvärda 101år gammal. Reaktionerna från barnbarnen kom ut på fejjan omedelbart, och så klart beklagande kommentarer från föredettingar, vänner och bekanta. Även från dem som inte längre finns med i det ”verkliga” livet, utan mest i den virtuella. Men ändå, de finns där. För mig personligen är det ok att reaktionen kom. Men, långt ifrån för alla. Frågan är vem som avgör vad som är okej, eller inte. Mormor hade starka åsikter (liksom resten av oss i familjen, vilket jag har respekt för), men var ändå en fantastisk och förstående personlighet före sin tid, och även om jag riktigt hör hur hon gruffar på oss angående sånt här dravel som att vika ut sig och allt vad de är, så tror jag inte alls att hon tog illa upp när hon såg vad som skrivits. Vi är barn och barnbarn av vår tid. Det är liksom ingen idé att slå någon i huvudet för det.

ängel

Och, det här är nog sånt som händer i dessa fäjsbookstider, men, förringar inte en sekund hur älskad och omtyckt vår mormor var. Det lär nog resten, och på sätt och vis, även mormor leva med. Jag tycker vi lägger tiden på att minnas henne, och sörja, i stället. Tillsammans!

Kram // Nerina

 

Kommentera

E-postadressen publiceras inte.