Attans i dessa fäjsbookstider.

Det här inlägget är helt och hållet skrivet utifrån min egen känsla och åsikt. Jag vill inte skriva någon på näsan, men, känner att ämnet i sig nog rör många.

Facebook väcker helt klart blandad känslor. Några av de spelande lagen i FB-ligan, är lagen FÖR, MOT, MITTIMELLAN, och VADDÅ? Lag FÖr är just, för. Lag MOT är så klart helt emot. Det finns inget gott i Fejjan what so ever. Lag MITTIMELLAN finns med, men håller sig lite i bakgrunden och seglar mest runt och gillar här och där. Hänger med, men är inte så aktiva. Lag VADDÅ? är de som ännu inte har hittat till datorns användarområden, som inte är intresserade, eller som helt enkelt inte kan.

År 2013 är hursom en tid, där sociala medier slagit rejäl rot; växer, formas och utvecklas. Här blottar vi oss, diskuterar åsikter, delar recept, marknadsför och skyltar så mycket vi orkar. Vi som använder FB får ut olika av det. Men, vi har alla en viktig sak gemensamt; är vi med i leken får vi leken tåla. Var och en äger sin egen utformnings- och yttranderätt, men, bör lira med vett och etikett. På fejjan väljer vi våra vänner, vilka som ser våra inlägg och får kommentera. Vi kan gilla eller blocka. Alla får, och vill ofta ha en åsikt. Det måste vi respektera (även om vi inte håller med, tycker åsikterna är rena dyngan, eller helt förkastliga). Så länge det inte går till rent personligt angrepp eller överträder det förbjudna. Enligt svensk lag.

Nyckelordet är eget ansvar. Den information jag publicerar skall jag stå för. Gör jag det, då kan och får alla ha en åsikt om det jag förmedlar, men, äger ingen rätt att stoppa mig, om jag inte gått över den lagliga gränsen. Tyvärr är det nästan omöjligt att veta vart gränserna går för yttrandefriheten idag. Press och media har stretchat informationsbandet till bristningsgräns. Vi får sekundfärska nyheter rakt i ansiktet, med detaljrik text och nytagna ögonblicksbilder. Vilket vi tycks stå ut med. Vår tolerans och smärtgräns tänjs i takt med informationsbandet. Så länge det inte handlar om oss själva! Eller nära anhöriga! Där tar det stopp!

Varför kommer jag in på det här? Jo, min älskade mormor gick bort förra veckan. Hon blev aktningsvärda 101år gammal. Reaktionerna från barnbarnen kom ut på fejjan omedelbart, och så klart beklagande kommentarer från föredettingar, vänner och bekanta. Även från dem som inte längre finns med i det ”verkliga” livet, utan mest i den virtuella. Men ändå, de finns där. För mig personligen är det ok att reaktionen kom. Men, långt ifrån för alla. Frågan är vem som avgör vad som är okej, eller inte. Mormor hade starka åsikter (liksom resten av oss i familjen, vilket jag har respekt för), men var ändå en fantastisk och förstående personlighet före sin tid, och även om jag riktigt hör hur hon gruffar på oss angående sånt här dravel som att vika ut sig och allt vad de är, så tror jag inte alls att hon tog illa upp när hon såg vad som skrivits. Vi är barn och barnbarn av vår tid. Det är liksom ingen idé att slå någon i huvudet för det.

ängel

Och, det här är nog sånt som händer i dessa fäjsbookstider, men, förringar inte en sekund hur älskad och omtyckt vår mormor var. Det lär nog resten, och på sätt och vis, även mormor leva med. Jag tycker vi lägger tiden på att minnas henne, och sörja, i stället. Tillsammans!

Kram // Nerina

 

Sicket MC-äventyr! På riktigt!

Ja jädrar anåda sicken helg det vart!!
Efter att ha nötit rumpan i närmare 10 timmar på en endurohoj, är jag mäkta imponerad av att kroppen mår så bra som den gör. Kaffet smakar dock lite extra gott den här småtruliga mulna måndagsförmiddagen, när träningsvärken i låren klart känns, och höger vad är spänd som en fiolsträng. Men hallå, vaddå? Kullan närmar sig 50, så det är väl helt ok? Man är väl varken elitåkare, eller bitter.

Vad är det jag varit med om? Jo, jag ska ta´t från början. . .

Ända sedan Boot blev ett faktum, så har jag sökt information om olika passande aktiviteter och potentiella samarbetspartners här på ön. Många besökare vill aktivera sig, så är det bara. Uppleva natur, kultur och olika miljöer, både på cykel och till fots, fiska, fota, äta, surfa, åka motorcykel, och mycket mer. Det var så jag kom i kontakt med Berra ”Dakkar” Marcusson. Tanken är, att även om man kommer hit på sin egen landsvägshoj, ska man ändå kunna boka in en enduro tur i skog och mark. Att uppleva Gotland via landsvägen är en sak, men att uppleva det off-road, är något helt annat! Hade jag hört. Nu i helgen fick jag chansen att uppleva det själv. Hur ska man annars kunna förmedla på bästa och mest äkta sätt? Snacka om studiobesök med äkta inlevelse!

Genom Berra Marcusson och MCraft blev det en oförglömlig helg. Nu är det nog 30år sedan jag satt på en endurohoj, men, envis kulla som man är, tänkte jag – hur svårt kan det vara? Har man en gång gjort det så . . . Kortfattat kan man väl säga så här, att det hade ju kunnat gå jädrigt mycket bättre, om jag bara hade nått ner med fötterna från det förbenade höga hojskrället (KTM 450). Nu gjorde jag inte det, vilket resulterade i en rad små fina nedläggningar, både här och där. Den snyggaste var nog när jag lyckades dra ner ett visningsställ inne på Tempo i Stenkyrka. JO, det är helt sant! Helt sjukt! Vi rullade in och runt så fint där mellan varugångarna, när det plötslit blev stopp framför mig, och då, ja, jag kom för snävt inpå kurvan helt enkelt, kunde inte parera med fötterna, så, ja – det gick åt fanders! Kraschlandningen var ett faktum, och stackars Berra fick fint plocka upp, montera och torka upp efter mig. Iklädd rena Dart Vader-munderingen är man inte så smidig när man inte sitter på hojen, så att säga.

Gotland 131014 001

Efter hand fick jag väl till någon form av stoppteknik. När de andra stannade fortsatte jag brumma runt runt, eller lyckades hittade en tuva, en sten, en förhöjning, en fördjupning, en kant, eller något, så jag fick stöd. Men vilken körning det bjöds på! Halleluja! Genom öppna landskap, tät skog, kalkbrott, sand och rena trialbanor.

Gotland 131014 002

Att köra off-road handlar om improvisation – hela tiden! Inte en sekunds vila; kroppen och knoppen måste vara med och jobba, parera, estimera, och ta utmaningen utan eftertanke. Men fy, va kul! Och, vilket härligt gäng man fick lära känna. Ett minst sagt mixat gäng; tre heta kvinns (om man nu får sälla sig till den kategorin), och tre män. Det var jag, Julia, Katarina och Micke, Magnus, och så Berra-mannen himself.

Gotland 131014 004
Vi hade jättekul, och jag är innerligt tacksam över Berras ENORMA tålamod (ja, hela gruppens, egentligen, som fick vänta in mig hela tiden), och för helgens äventyr som jag kommer att bära med mig resten av mitt liv. Och, jag kommer garanterat att göra om det.

Fick blodad tand så det förslog. Men, det som slog mig var, att jag faktiskt inte slog mig det minsta.
Kram // Nerina