Men hua va tin går!

Jomenvisstsörru att det rullar på här på öin. Varje dag innebär nya utmaningar, nya läxor, framsteg och insikter. Gäster kommer och gäster går. Alla lär de oss något nytt, och som vi säger, ”Tack för att du väljer att bo på Boot Hostel! Du gör oss bättre!”. Det stämmer på pricken.

Det har snart gått sex månader sedan jag landade här i Fårösunds Marinhamn. Då drog projektet Boot Hostel igång på allvar. Det har varit en sanslöst intensiv resa, där vandrarhemsdelen nu börjat landa i en form av daglig verksamhet, med både barnsjukdomar, bekräftelser och fortsatt löfte om något riktigt riktigt bra som håller på att formas.

Under ett av mina många samtal med min underbara goa ungskruttis (ja, jag vet, hon har fyllt 25, so what?). Hon sa; Mamma! Du strålar faktiskt! Du ser ut att må så himla bra, och du ser nästan lycklig ut! Ja, du ser faktiskt lycklig ut!
Det fick mig att tänka till. . .

Det har under upprepade gånger funnits perioder i mitt liv, då jag haft någon form av identitetskris (den som inte haft det ljuger) gällande både jobb och relationer, men även mitt eget existensberättigande. Jag satt och försökte förstå när alla olika pusselbitar i mitt minst sagt spretiga och röriga rörliga liv skulle hitta ett passande mönster. För om det inte skulle ske, så var jag fullkomligt livrädd för ett fortsatt liv i torktumlarn, och det kände jag att jag inte skulle orka. Jag tror det är därför som jag ständigt haft löpdojjorna på. Det gällde att ta sig framåt, vidga vyerna, lära mig mer, hitta mig själv, ha kul och upptäcka. Det har gällt en massa olika projekt, utbildningar och kursande hit och dit, jobb och övriga satsningar, relationer både till vänner och män. Någon gång skulle jag väl för i hundan komma fram!! Det gjorde jag ju som bekant inte riktigt, och jag har haft ett riktigt jädrans tjurrace. I mitt fall är nog inte målet själva målet, utan resan. Den har också fått mig till en vinnare.

Gotland 130725 003

Nu vet jag att vi alla har en plats att fylla. En funktion, eller vad man vill kalla det för. Jag vet också att den platsen eller funktionen inte alltid kommer till en, utan att möjlighetens trådar även kastas ut mot en. Och om man är med då och ser dem. Snappar upp dem. Ja, DÅ händer också saker och ting. Är man för trött, vilsen, eller har dragit ner skygglapparna så långt ner över öronen att man inte är mottaglig, eller vägrar våga inse att man FÅR må bättre, ja, då missar man ofta goda chanser till förändring.

Det kan vara när man stannar upp och tillåter sig att titta i en annan riktning som man upptäcker den viktigaste tråden att börja nysta i.
Jajaja, flåskler och psykologibabbel. . . jomenvisst! Men även fåniga förutsägbara klyschor och terapeutteorier finns ju där av en anledning. De har nämligen besannats av oss vanliga dödliga. Thats it!

Tillbaka till verkligheten. Dags att checka ut och in några av våra gäster. Ta betalt och fortsätta dagens sysslor.
Jo, jag mår rätt bra, och tänker tamigsjuttsingen fortsätta göra det.

Kram!
// Nerina