Go with the flow! (körapåba´å´integeupp)

För ett par veckor sedan hade jag en upplevelse som nog kan liknas vid en frälsning, en ren själslig och kroppslig upplevelse. Eller, ja, det lossnade kan man säga.

Efter min höftoperation förra hösten gick jag optimistiskt och så som jag är, på direkt med rätt tuff träning och gick som vanligt all-in. Men, min kropp har ju bevisligen fintat mig rejält när det gäller hälsa, vikt och välmående senaste åren. Det slutade i en krasch, igen. Nu har det gått 3 månader sedan jag drog igång mitt lilla hälsoprojekt, eller ”Aldrig mer banta och bli frisk och stark – projekt” som jag själv kallar det för. Jag bestämde mig för att INTE gå all-in direkt på allt, utan se till att ta det lite piano. För en gång skull. Ge mig själv tid att läka, andas och hitta en ny platå. Göra en form av omstart. Och det har jag faktiskt gjort! Eller som man säger, jag är i tillfrisknande och resistent från socker, gluten och mejeri. Allt har lunkat på fint. För en tid sedan började jag även målmedvetet att träna Bodybalance två gånger i veckan. Lade Bodycombat på hyllan en stund. Inget hoppande och tunga grejer, utan jobba upp kroppen inifrån och ut. Bodybalance är en kombination mix av Yoga, Tai Chi och Pilates med mycket coreinslag, där man jobbar upp rörligheten, styrkan och lugnet. Detta gör man till superhärlig passande musik. And I love it!!

Ni som känner mig vet ju att min rörlighet = kassaskåpsvarning! Jag har byggt upp korta muskler under så många år med tuffa sporter som fotboll, handboll, badminton och styrketräning och har alltid problem med rörligheten. Yoga är knappast min grej heller. Har inte ro och huvud för det. Har jag alltid tänkt. Men Tai Chi har jag provat och tycker jättemycket om rörelserna. Likaså Pilates som för mig är en perfekt träningsform. SÅ, kombinationen här är klockren. För mig!

Jag har kämpat, jag har försökt komma i position, jag har vältrat mig hit och dit och försökt hinna med, jag har tippat omkull hundratals gånger i balansövningarna, jag har fått ont i nacken av att försöka se vad instruktörerna egentligen gör, jag har sett min stela otympliga kropp i spegeln och fokuserat på naveln för att inte fastna i fel känsla, jag har legat och tänkt på ekonomi-barnbarn-jobb-hund-middag-ochgudvetvad under avslutande avslappningsövningarna. MEN i söndags, då hände något! Jag kom i ett flow!!

Det var så mäktigt. Att känna hur det lossnade. Hur kroppen inte stretade emot utan landade fint och starkt i positionerna. Hur jag kunde ta ut rörelserna utan att hela tiden fundera på dem. Jag kände mig stark, medveten, rörlig och under avslappningen började solen titta in genom fönstret och föll rakt ner på mitt ansikte. DÅ började mina tårar trilla. Du som varit med om samma känsla vet exakt vad jag pratar om. En känsla jag unnar och hoppas många får och fått uppleva. Kalla den känslan vad ni vill. För mig var det en stor bekräftelse på att det jag gör är bra för mig och att jag skall fortsätta.

Nästa steg är att utöka naturupplevelserna. Från rundorna hemmavid med Greta har jag nu kortat av mina in-linesstavar, köpt en klövjeväska åt Greta och fixat sköna dojjor. Så nu börjar jag ett steg till! Att gå ut på vandringar med henne och utmana mig ett steg till. Få se om höfterna håller. Det kanske blir lite bökigt i början. Men en dag kommer jag kanske i flow där med. Längtar . . . och på vägen dit fortsätter jag att göra det på fullaste allvar och med ett leende på läpparna!

Fridens liljor på er pussgurkor där ute!!
//Nerina

Alla blir väl saliga på sin egen tro!

Nä! Jag är inte religiös. Eller speciellt troende. Inte på det som många anser vara Gud i alla fall. Nä. Jag har min egen tro. Oftast är det på människans storhet i sig. För det är vi själva som besitter makten och vetot på vad som skall hända med oss.

Jo, det såklart finns ju andra krafter som styr våra ödet. Vi kan inte påverka om en olycka är framme, eller om en sjukdom drar in oss i sitt kaos, eller andra människors ondska. Men vi har alltid vetot på hur vi skall förhålla oss och ta våra beslut. Är man under påverkan som via ett beroende tex, så är det såklart svårt att tränga igenom sin dimhjärna och försöka ta rättfärdiga och kloka beslut. Ofta krävs att något inom oss går rejält sönder, att det tar stopp på allvar innan vi klart och tydligt kan säga stopp, eller nej, eller kanske ja. Eller att man orkar och vågar be om hjälp av andra som med sin erfarenhet, klokhet och medmänsklighet får oss att känna oss trygga i omfamningen av råd, stöd, kärlek och respekt.

Varför skriver jag det här? Jo, för jag är på en rätt så ensam väg och enträget traskar framåt. Min övertygelse gäller mig själv och det är där jag måste ösa kraft och energi ur för att komma vidare. Det här kan ingen annan göra åt mig. Känna för mig. Eller sätta upp mål utifrån. Men jag har ändå de som vet vad jag går igenom vid min sida. Mestadels i eterns förunderliga värld. Men de finns där. Ibland kan en virtuell väns ord stärka mer och vara mer behjälplig än de man har närmast i livet. Som sagt var rätt så förunderligt.

Jag har snart varit socker-, gluten och mejerifri i 2 månader. Min kropp förändras. Värk lättar. Leder blir mjukare. Humöret blir mildare. Skratten kommer oftare. Dimhjärnan har börjat skingra sig. När de grå molnen skingras kommer annat fram i dager. Tankar jag känner igen sedan förr. Längtan, drömmar, behov och lust. Inser att ätandet och sockertröstandet har varit ett omedvetet sätt att förneka välgång, dämpa och förtränga det ouppnåeliga och hållit mig kvar i en kompromisslös tröstrik halvdvala.

Tragiskt? Njae, kanske. Men så mycket skönare när ljuset går upp för en. Huvudsaken är ändå att det har gjort det. Nu fortsätter jag ta en dag i taget . . .

Kyss på kind!
//Nerina

Stilla vårregn. . .

Jag tycker om när det regnar.

Regnet känns så befriande. Rensar upp både natur, luft och tankar. För mig är regniga dagar mer blå än grå och blå dagar behöver vi alla. Takten slås av lite grann och man liksom går in i bubblan där under kapuschongen. Köpte en ny vinröd regnkappa i höstas. När jag satte på mig den i morse kände jag att jag blev glad. Dels för att jag har den och dels för att regnet indikerar vår. Och gissa om jag längtar efter riktig vår.

Ja, bort med snön. Låt regnet smälta bort det sista beviset av en lång snöig vinter. Låt blommorna få chans att titta upp ordentligt. Låt gatorna bli rensopade och fina. Låt vattnet skölja bort allt skit som ligger runtomkring (tusentals med fimpar, snusar, godispapper) efter alla nersjunkna meterhöga snöberg och få världen att kännas fräschare igen. För när våren äntligen får blomma ut ordentligt så är det ju inte så långt till försommaren. Och dit längtar jag ännu mer . . .

En steg i taget. Snart är vi där.
Kramen!

En dag i taget!

I helgen var jag ner till Malmö för att delta i en Sockerskola. Visste ingenting om vad som väntade. Hade ingen aning. Inte mer än att jag förhoppningsvis skulle få lära mig mer om sockret och hur det påverkar våra kroppar. I tre dagar tumlade jag runt i tankar som ”Aha”, ”Åh fy fan”, ”Näe, det kan bara inte vara sant”,”Mm, precis som jag misstänkt”, ”Förbannade livsmedelsindustri”, ”Men gud vad gör vi med våra barn”, ”Ok, bra, nu vet jag vad jag måste göra”. Ett steg i taget. En dag i taget.

”Det du ljuger om, gömmer och smyger med – det är du beroende av…”

Du kanske undrar jag pratar om. Vad det är jag gått igång på den här gången. Jo, jag är så trött på att må som jag gör. Denna ständiga kamp om vikt och hälsa och hopplösheten efter varje misslyckande. Ju mer jag läst om sockerberoende (jag jobbar på bibblan så det är en hel jäkla del vid det här laget) och tagit del av andra människors berättelser om hur sockret påverkat deras kropp och liv, och hur tidigt det hela började i åldern, ja, pusselbitarna föll liksom på plats. Jag bara bestämde mig!

Bestämde mig INTE för en ny kur, utan för MER KUNSKAP och lärdom om hur jag kan ta mig ur det här. Tänker aldrig mer banta i hela mitt liv!!!
”Men, Nerina!! Det är väl bara att sluta äta skiten, sluta handla hem gottis och gå förbi när bullfatet på jobbet står framme?”. Javisst är det det! För vissa. Men fan inte för mig. Det är det som skillnaden mellan dig och mig. Kanske. . .

Vad gör man när man går igång på både apelsiner, stekta bönor och jorgubbssmoothies? Det är ju knappast godis? Nä, just det. Här ligger ett annat problem som supermånga bara blundar för. I Sverige anses inte sockerberoendet vara en sjukdom. Vi ses inte som beroendepersonligheter. Här handlar det om att skärpa sig. Låta bli bara. Dra ner på det. Skärpa upp karaktären lite. Ursäkta mig? Men, då kan man väl också be en drogare att bara droga lite grann. Be en alkoholist att bara dricka lite. Säg åt en träningsnarkoman att ta en promenad i veckan. Be en spelmissbrukare att bara spela upp 50kr i månaden. Det har ingenting med karaktär att göra om man är beroende. Vissa länder har ställt sig ansikte mot ansikte med problematiken och försöker verkligen visa på allvaret. Vissa länder inte . . .

https://www.dietdoctor.com/se/darfor-blir-det-ingen-sockerskatt-sverige

I Sverige gastroopererar vi hellre våra medmänniskor i stället för att hjälpa dem med grundproblemet. Jag generaliserar en aning, jag vet, men faktum kvarstår. Fler och fler blir sockerberoende, fler och fler opereras, fler och fler går in i utmattningsdepressioner, fler och fler diagnostiseras – både barn o vuxna och det tror inte jag är en slump. Bara ett resultat av ett långt gemensamt missbruk.

Det finns ju i princip socker i allt vi äter och dricker som är processat eller tillagat inom livsmedelsindustrin. Mer eller mindre. Allt gluten omvandlas till socker och skjuter rakt upp i roten på oss. Jag hade med mig en tre sidor lång lista på vad socker är och olika namn för giftet. Idag vet jag bättre vart det gömmer sig och vad jag måste ta bort helt i mitt liv, vad jag måste vara lite vaksam på och kartlägga hur det påverkar. Känner faktiskt inte att jag måste offra något. Inte ett dugg.

Det som skrämmer mig mest hur vi matar våra barn och ungdomar med rent skräp. Gift. När jag köper foder till hunden och katterna åker jag dit jag känner att jag får det absolut bästa fodret jag kan ge dem. Varför? För att den är clean och ger dem fungerande mage och fin päls. Tänderna hålls i schack och de purrar och tjålar så fint av välmående. Vad ger vi våra barn som belöning? Jag behöver inte säga något mer. Du vet också. Och det är det som är grejen på något vis. Vi vet! Alla vet!! Men sedan då? Det är inte konstigt att Anna Larssons inlägg på FB fick så enorma reaktioner.
Läs gärna hennes berättelse här  . . .

Hennes inlägg om socker har fått Sverige att reagera

Vi äter mer och mer skit och tar bort det som är mest nyttigt för oss. Vi drar i oss alkohol, sportdrycker och alkoläsk som törstiga flodhästar. Tränar skiten ur oss och bantar konstant. Utbrändheten brer ut sig och inte är det pga av folks jobb som man blir utbränd jämt. Icke. Kolla på personens matvanor och leverne i kombination så hittar du säkert starka kopplingar. Om du kopierar eller klickar på länken nedan kan du lyssna på en intervju med Robert Lustig: Är socker giftigt?

https://www.dietdoctor.com/se/ar-socker-giftigt-robert-lustig-3

Seriöst, jag blir rädd! Min generation verkar vara en riskgrupp. När vi blir gamla kommer vi att sitta med våra överviktiga och värkande kroppar utan att minnas våra kära och nära. Forskning och undersökningar visar på kopplingar mellan sockerrik kost till altzheimer och andra allvarliga sjukdomar. Både kroppsliga och och i hjärnan. Nästa riskgrupp är ju de som kommer att ta hand om oss på hemmet sedan. De som tålmodigt skall ta hand om mig när jag sitter där som en liten matpolis och kräver mitt fett och min protein. Jag tror faktiskt jag ser det här framför mig och ni kära vänner som känner mig – jag vet att ni också kan se detta scenario!!

Ok. Man skämta om det här och dra det till sin spets. Men för mig just nu är det här inget skämt. Inte alls. Det här är på blodigt allvar. Jag vill må bra och bli frisk. I framtiden (som inte är alltför långt borta) en pensionär som orkar hålla igång med barnbarn och vattengympa. Läsa böcker och ta skogspromenader med hunden. Vrida på gashandtaget någon gång då och då. Det är det jag vill. Och jag måste kämpa för det. Idag. Inte i morgon. Mitt liv. Mitt val.

Puss på kinden
//Nerina

Kampen om resten av mitt liv har börjat!

Min resa mot bättre hälsa startade för någon månad sedan. En resa som förmodligen kommer att ta väldigt lång tid. Kanske resten av mitt liv. Men förhoppningsvis med ett löfte om ett livslångt välmående. Jag måste göra något och nu har jag bestämt mig.

Efter ännu en Cambridgekur med proteinsoppor. Efter ännu ett misslyckande över att inte kunna hålla vikten. Ännu ett misslyckande över att inte kunna hålla alla goda löften till mig själv, såsom att gå och träna en-två gånger i veckan, även om vikten går uppåt. Känner bara hur träningskläderna blir tajtare och tajtar och skäms för att ens gå dit.

Nu är det dags att gå till botten med problemet. För vad är problemet? Egentligen? Vad är det som gör att jag inte kan hålla vikten? Vad är det som gjort att jag jojobantat mig igenom snart 40år av mitt liv utan att ändå lyckas landa i en behaglig målvikt och en ihållande hälsa både i kropp och knopp, utan tvångstankar på vad man får eller inte får stoppa i sig? Alla  har goda råd och förslag. Tack! Det är snällt! Men det funkar inte för mig. Och jo, jag kan skärpa mig. Ett tag. Och ja, jag vet hur man äter bra hemlagad mat och hur man skall tänka om än det ena och än det andra.

Jag har läst varenda kokbok som har med olika kostråd att göra, men ändå är det böcker som handlar om sockerberoende och ätstörningar som fastnar mest i skallen på mig. För något är fel! Så jävla fel! Balansen och kemin är förmodligen åt helvete. Sönderbantad. Sönderstressad. Ur led. Huvudet spökar och sockret är sött. Energin dalar. Glädje och motivation verkar gå i dvala. Ja, ni som varit med och känner igen sig förstår.

I morgon sätter jag mig på tåget ner till Malmö för att delta i en tredagars intensivkurs om socker och sockerberoende. Påbörja en detox och en biokemisk analys. Kampen har börjat! Min kamp för ett tillfrisknande och ett värdigt liv utan tvångstankar på mat och vikt! Och jag skall gå segrande ur den.


Håll tummen för mig . . .

Fridens liljor å kramen!
//Nerina

Mitt nya liv som hundägare!

”Oavsett hur lite pengar och få ägodelar du har, är du rik om du har en hund.”

Min första riktiga kompis var förmodligen mormors boxertik Rinty. En tålmodig smart snäll boxer som agerade ”guiardian angel” när vi var ute på ensamma strapatser och promenader ett stenkast från mormors hus. Det var så tryggt och naturligt att Rinty var en del av mormors hem. Hon fick till och med samma mat som vi andra. Om jag inte minns fel så åt hon filmjölk och knäckebröd på morgnarna. Inget konstigt med det.

Under min uppväxt var vår familjs första hund Ozi, en reslig Riesenschnauzertik med mörk manhaftig och stadig röst som fick några av mina killkompisar att välja alternativa vägar in i huset för att undvika henne. Men sörru det gick inte! Hon nosade upp personen i fråga och satt och mullrade lite dovt intill, tills klappen på ryggen kom. Då frustade hon till och gick nöjt och lade sig i sin hemsnickrade dagbädd. Hon var en bärälskande hund och slukade blåbär och vildhallon i skogen. Även krusbärskarten i trädgården försvann spårlöst och där kan jag erkänna mig skyldig som medbrottsling. Tyvärr lämnade hon oss lite för tidigt pga sjukdom.

Nästa hund i familjen fick mamma när hon fyllde 50 år. Flisan! Hon som såg ut som familjen Hedenhös rugguggla till hund. Men en stor portion personlighet, snäll och go och älskade sina skogspromenader ända in i det sista. Hon blev mamma och pappas följeslagare i många år.

”Hundar är inte hela världen, men de gör världen hel.”

Jag har medvetet valt att aldrig skaffa egen hund, trots att jag vuxit upp med hundar, haft släkt och vänner med hundar, mött fantastiska hundar i sitt esse som yrkeshundar. Vi har vid flertal gånger lyft frågan om att skaffa hund, min sambo och jag. Men i och med att vi inte känt att vi haft ork, tid eller rätt förutsättningar för att skaffa en livskamrat har vi hela tiden bordlagt frågan. Vi skulle förmodligen inte haft någon hund nu heller, om inte Greta så otippat landade i våra hjärtan!

Lilla söta Greta! En morsningkorsning från Rumänien född i februari -16. Hittades i en valpkull med tiken som omhändertogs. Så Greta har i sig inte varit gatuhund eller farit direkt illa, vad vi vet. Hon landade på Arlanda 23 maj och har nu även börjat landa ordentligt i sitt nya land och hem hos oss. Hon är en guldklimp som växer i våra hjärtan för varje dag. Till och med katterna accepterade henne förvånansvärt bra och hon dem.

Varför just Greta? En gatuhund från Rumänien?
Den frågan har jag fått flera gånger. Både på ett nyfiket och glatt sätt, men även på ett ifrågasättande och fördömande sätt. ”Det finns ju så många övergivna och utsatta hundar i Sverige som också längtar efter ny matte och husse”. ”Varför ta hit en sådan lorthund som ni inte vet något om och som rent av kan vara farlig?”. Ja, varför adopterar människor från andra länder när det finns många svenska barn som behöver ett hem? Vad svarar man på det?

Jag tror på ödet och att tillfälligheter och tajming styr mycket. Det är som vilken bekantskap, relation eller kärlek som helst. Den kan komma till en på det mest häpnadsväckande och oförutsägbara sätt. Ska man då vända ryggen till? Det funkar inte så. Det vet alla. Blir man kär i en Italienare så skall man i stället åka hem och hitta en Svensk för det finns ju så många ensamma män här hemma i Sverige?? Jaja, knäpp liknelse, men likförbaskat en, eftersom jag känner så. Jag blir på ett sätt stött över att bli ifrågasatt gällande min omdömesförmåga och att jag dessutom på något sätt medvetet skulle äventyra säkerheten för vår närmsta omgivning, däribland mitt barnbarn Otto som till och med bor dörr i dörr med oss.

Vår vän Erica som idag driver hjälporganisationen DharamaAid, lade ut en hel hop med bilder på hundar i Rumänien som behövde Foreverhomes och jag satt och bläddrade och ojade mig över alla dessa djur, när jag plötsligt fick se ett par ögon vars blick gick rakt in i mig. De här ögonen återvände jag till flera gånger. När jag visade min sambo bilden på Greta grymtade han bara. Noll komma noll intresse. Ok, tänkte jag. Men drog iväg några relevanta frågor och funderingar om henne och hennes tillstånd osv. Fick ett novellslångt utlägg till svar, som också gjorde att jag på allvar började fundera på om det här skulle vara möjligt. Det var en process. Som ledde fram till ett snabbt beslut. Den här lilla rumänska pärlan skulle få komma och bo hos oss. Punkt!

Därmed öppnade vi upp vårt hem för Greta. Efter all tillförlitlig information vi fick innan, bilder och videos på hur hon interagerade, kontakt med både veterinär, organisation, hundstall och vår kontaktperson och goda vän som löpande gav oss alla de viktiga svaren vi behövde. Vår totala kostnad för Greta blev själva veterinärkostnaden i Rumänien som vi dessutom fortfarande har kontakt med, vilket har varit guld värt. Resten av alla frågor tar vi undan för undan i takt med att vi lär känna vår nya familjemedlem.

Kärlek vid första ögonkastet!!
Det var jag som åkte och hämtade henne på Arlanda och det blev kärlek vid första ögonkastet för oss båda och därefter har hon också tytt sig väldigt mycket till mig. En enmanshund, men vi jobbar vidare på det. Tilliten och tryggheten får komma i takt med hennes självkänsla och interagerande med allt och alla runtomkring henne. Greta har öppnat upp enormt mycket på bara de här månaderna hon varit här. Hennes enorma rädsla och osäkerhet när vi mött andra hundar och människor har vänt till en mer nyfiken osäker vimsighet och hon nästan helt slutat svansa när hon möter nya personer eller hundar under promenaderna. Hon har till och med egna favoriter hon blir helt tossig över när vi möts. Helt underbart att se!


Hon är med på äventyr i grupp och hon fungerar riktigt bra både med och utan koppel. Hon har en dagmatte o husse som är superduktiga med henne och vana vid omhändertagna hundar. Idag är hon en mycket kär del av oss och med tanke på hur hon lossnar mer och mer för varje dag tror jag hon är lika kär i oss också. Hennes bus och glädje blossar upp mer och mer och hon så streetsmart att vi häpnar, och hon har visat sig duktig på att jobba med både nos och kropp. Idag hoppar hon obehindrat in i bilen och har precis tagit sina första rejäla simtag. Hon bangar sällan om hon känner att hon har tryggheten vid sin sida. Från att ha legat och tryckt under vårt skåp i sovrummet kommer hon och är med oss där vi är. Det känns bra!

På bara ett par månader har de tidiga morgonpromenaderna och timslånga skogsvandringarna blivit en naturlig och uppskattad del i min och vår vardag. Kan inte säga att jag någonsin mer vill vara utan detta utan hoppas på många år tillsammans med vår nya kamrat! Trots en dag som denna, när vi efter en timslång skogsvandring kommer hem drypandes av regn, jord och smuts. Men det finns bra regnkläder, badkar, handdukar och torra kläder, så . . .

Vår katter har sagt sitt, de med! Framför allt Kapten Bob som gått ett par segerronder mot Greta. För det är Bob som vet vart skåpet skall stå och vi står på hans sida. Han var först på plats och är den okrönte kungen i huset Siri har sitt eget sätt att tackla den nya familjemedlemmen på. Idag kan vi sitta allihopa ute på vår lilla balkong och mysa tillsammans. Det funkar!!

Hade någon för ett par månader sedan sagt att vi skulle bli hundägare hade vi blånekat. Men, plötsligt händer livet och följer man sin intuition och det hjärtat slår för och ber om, så hamnar man i nya spännande situationer och relationer. Utveckling kallas det för, tror jag, och i nuläget känns det bara klockrent.

This is a new saga . . .

Kramen!
//Nerina

Du och jag, Karlfeldt! Det blir nog bra det.

”Det går lätt när det är rätt”
Kaj Pollack

Det som hänt var jag inte beredd på. Inte egentligen.
Eller så var jag nog det.
På ett sätt.

Det är märkligt hur saker kommer till en ibland. Oftast i raketfart och då skall man plötsligt blixtsnabbt avgöra om man ska dra på sig rymddräkten och fara med ut i det okända med ljusets hastighet. Eller kliva åt sidan och stå kvar på plattformen och vinka farväl till någon annan som tagit ens plats ut i det blå.

För snart en månad sedan fick jag frågan om jag kunde tänka mig att driva Karlfeldtsgården i kommunal regi den här säsongen. Jag tackade tveklöst ja! Därmed var rymddräkten på och det kändes som en cirkel slöt sig. Ändå var beslutet i sig inte helt självklart. Att anta en utmaning av den här kalibern är något jag försökt undvika sedan Boot Hostel. Jag har varit trött och tilltufsad i själen. Inte ledsen eller bitter. Bara trött på att dels slit mig själv i stycken i strävan att uppnå mina egna jävligt högt uppsatta målsättningar, trött på att försöka nå upp till andras outtalade förväntningar, trött på andras skyhöga ambitioner och omöjliga krav, trött på att misslyckas och känna mig personligt ansvarig för andras inkompetens och illa tilltagna metoder.

Nej, jag har inte velat kliva ut ur min comfort zone alls. Bara ha ett lugnt, stabilt och förutsägbart liv som recyklar och ger mig kraft och energi tillbaka. Tydligen är det någon eller något som anser att jag är redo för nya utmaningar. Och nu får vi se vart den här utmaningen tar mig. Mitt tillfälliga tjänst som platsansvarig på Karlfeldtsgården innebär att sätta ihop en fungerande personalstyrka som ser till att gästerna får något gott eller mättande i sig och går därifrån med en absolut känsla av att de vill komma tillbaka igen. Klarar jag detta är jag nöjd. Är våra gäster nöjda är jag nöjd. Enkel ekvation. I min värld.

Men innan vi kommer så långt är vi i en working progress. Det vill säga, renoveringen av huvudbyggnaden del 1 skall blir klar så vi hinner iordningställa det som behövs för att vi skall kunna göra vårt jobb.

Otto tycker det är dags att ta ner julgransslingan från flaggstången. Mormor håller med!

Ovan: Duktiga hantverkare som tålmodigt gör ett fantastiskt jobb!
Nedan: Aisar iordningställer nya fina utemöblerna och kontrollerar även att parasollerna är i gott skick.

Vi utgår från att allt går enligt planerna. 10 juni slår vi upp portarna och då kommer jag och mina duktiga medarbetare att stå där och hälsa välkommen. Med det vill jag bara säga att jag hoppas vi ses ute på Karlfeldtsgården i sommar.
Thats where I´m gonna be . . .

Kramen //Nerina

 

Snart pigg pensionär?

”Världen är som den är. Vi mår som vi väljer att leva i den!”
Nisse Simonsson

Jag tänker aldrig på döden. Jag tänker däremot väldigt mycket på nu. Och på senare åren på framtiden ur ett nytt perspektiv. I höstas genomgick jag en höftoperation. Alla som känner mig vet att jag har läkar- och ingreppsskräck. Att jag frivilligt skulle lägga mig på ett operationsbord trodde nog ingen, allra minst jag själv. Detta slog mig när jag låg ensam i salen utanför operationsrummet. Kände mig fruktansvärt utlämnad, ensam och liten på jorden. Men, rädslan för vad framtiden skulle innebära utan operation vägde tyngre. Nu sitter nya höften på plats och allt har gått över förväntan.

Enligt många läkare var jag för ung för en operation. Det må så vara. I deras värld. Inte i min. Argumenten jag tjatade hål i huvudet på min läkare med var; ”Jag vill ha min kvalitetstid och leva gott nu!  Jag accepterar inte 10 år till med den här värken och en snedvriden kropp som bara skapar mer värk på nya ställen. Det är NU jag måste kunna bära mitt barnbarn, leka och promenera. Det är NU jag vill kunna träna och må bra, för att lägga grunden till en behaglig ålderdom och bli en pigg pensionär.
VÄGRAR vänta!!”

Mitt tjat tog skruv och nu är jag glad att jag stod på mig. För faktum är att jag verkligen vill bli en pigg pensionär. Jag är tillbaka på MåBättre och tränar intensivt. Försöker äta rätt och tappa några kilon. Det är jag övertygad om att jag har igen senare.  Får jag bara ha hälsan så skall jag bli min egen Dagny Carlsson. Ni vet bloggerskan som bara är 104 år och mer ungdomlig än vissa 40åringar jag känner. Åldern är visserligen bara en siffra på papper, men åldern finns ändå där med allt vad det innebär. Och det är upp till mig att förvalta mig själv så länge jag kan.

Trevlig helg och puss på kind!
//Nerina

Mitt röda sköna 1:a maj!

Snacka om att datum i kalendern kan utgöra stor skillnad från en dag till en annan! Igår var det sista april och valborg och när jag promenerade ner till centrum bar jag både mössa och vantar, för vinden var inte nådig. Det nyckfulla aprilvädret höll oss i kylslaget grepp ända till sitt bittra slut. Idag på självaste 1 maj kom en efterlängtad kovändning. Sköna maj lovar gott!

Oavsett vädret innebär 1 maj en självklar uppslutning i sann demokratisk anda för många, vilket jag respekterar och tycker är viktigt och fint. För min del blev det inget 1 maj tåg i år heller. Det blev i stället det som börjar bli en personlig lustfylld tradition i äkta rödgrön och skön anda – 1 maj eventet på Rutbo handelsträdgård! En folkfest i miniformat och jag bara älskart! Folk med lustfyllda leenden botaniserar bland allt från penséer, klematis, bärbuskar och tomatplantor! Trädgårds och balkongplaner smids och alla hyllar växtkraften. Barn rider, hoppar i hoppborgen och ler med klassisk ketchupmustasch. Huskatten bjuder på sig själv med sin självklara blotta närvaro.

Mitt 1 maj i år följde ändå en stark demokratisk röd tråd, med plantering och balkonghäng, tomatfrossa och jordgubbsdessert. Jag mumsade och njöt i vetskap om att inom en inte alltför lång tid plockar jag dessa läckerbitar på min egen balkong!

Snacka om vardagslyx. En vardagslyx jag unnar mig tack vare att jag har ett jobb med lön som jag hyllar på mitt eget röda lilla vis!

Fridens liljor
//Nerina

 

Sicken kris!!

I morse när jag gick till jobbet, kunde jag väl aldrig tro att jag ett par timmar senare skulle hamna i krisberedskap! Klockan 10 åkte jag med på något som vi trodde var en övning. När vi kom på plats visade det sig vara allvar.
Skarpt läge!

Nu är klockan 22.00 och jag sitter fortfarande kvar i beredskap i kriskommunikationsgruppen. I morse kände jag mig helt lost. Helt grön och satt mest och försökte förstå vad jag kunde göra.

Nu, tolv timmar senare är jag djupt imponerad av kommunens agerande och proffsiga personal. Känner mig även skapligt varm i kläderna och har lärt mig massor.

Outokumpus läckage är en otäck historia, som ännu inte är klar när jag skriver det här. Man skall inte önska sig krissituationer, men tyvärr är det väl i skarpa lägen man får chans att verkligen veta vad man går för. Learning by doing, in the worst scenario case! I vårt fall har det faktiskt fungerat utmärkt och jag hoppas få chansen att ställa upp för min kommun och invånarna igen någon gång. Man växer av det.

Jag blev nog tolv centimeter längre idag. Minst.
Det är ju några timmar kvar…

Fridens liljor
//Nerina